The Descent

Titel: The Descent
Regi: Neil Marshall
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Innan jag såg The Descent hade jag hört en hel del om den men jag trodde inte en ”simpel” skräckis skulle vara nåt speciellt. Av Neil Marshall såg jag senare Doomsday och Centurion men jag har ännu inte sett hans debut Dog Soldiers men det kanske blir av snart.

Filmen handlar om ett gäng tjejer som brukar ses nån gång (typ) om året och göra äventyrsresor (typ). Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom en i gänget, Sarah (Shauna Macdonald), har varit med om en tragisk olycka. Tjejerna, med äventyrsledaren Juno (Nathalie Mendoza) i spetsen, beger sig i alla fall ganska glada i hågen ner i en rolig grotta… full med muterade neandertalare visar det sig. Oops. Ja, ett äventyr blir det.

Det börjar som en korsning av nån såpa som går på trean eller fyran och en halvbra Stephen King-film. Jag kan tycka att början när tjejerna träffas i stugan i skogen var lite väl sprallig. Men efter det blir det bara bättre. När man väl har sänkt ner sig i grottan så infinner sig en ”mysig” stämning. Här lyckas filmmakarna skapa en bra instängd känsla. Och just det faktum att vi fick träffa vissa av karaktärerna i inledningen gör att det finns en spänning mellan dem. Detta blir speciellt tydligt i slutet, som jag gillar.

Ja, jag kan bara konstatera att filmen överraskar mig. Utan några konstigheter och med ganska enkla medel (och ingen hyperbudget) så har regissör Neil Marshall & Co lyckats få till en bra rysare. Bitvis känns vissa av skådisarna lite såpaaktiga kanske, men inget som tar för mycket fokus från den stämning som byggs upp mha ett snyggt ljus- och färgsatt foto och krypande musik. I grottan har man ju ett ganska annorlunda ljus, ja, inget alls egentligen förutom det som våra äventyrerskor har tagit med sig. Detta utnyttjar man dock på ett bra sätt genom att använda det ljus som finns för att skapa stämning och en del snygga scener.

Sen kom jag att tänka på Dario Argentos filmer där det brukar förekomma mycket grönt och rött. Så var det här med. Snyggt. Vad det röda var för nåt kan ni ju gissa… muahaha. Nåt jag gillade var att man faktiskt tog ut svängarna en aningen när det gäller fajterna med monstren. Det blev lite splatter och tjejerna blev stenåldersbrutala. Riktigt uppfriskande. Jag knöt liksom näven i luften och skrek ”yeah!” när ett monster fick en välförtjänt yxa i skallen. Haha, ja, jag gillade filmen, den blev faktiskt bättre och bättre. Efter en lite svag start kanske, så tog den sig och det räcker till en svag fyra. Om man vill se en rysare som faktiskt ger lite rysningar och innehåller några bra hoppscener så rekommenderar jag den.

4-/5

Kill List


Titel: Kill List
Regi: Ben Wheatley
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det blir bara ett stycke text om den här filmen. Den är nämligen inte värd mer än så. Voddler bjöd på en förhandsvisning av den brittiska skräckrullen Kill List. Början av filmen bjuder på brittisk socialrealism. Jay (Neil Maskell), en familjefar som har krigat i Irak kommer hem till vardagens England, får inte jobb, grälar med sin fru om pengar, hoppar på militärkompisens erbjudande om att bli yrkesmördare. De båda får en lista med folk som de ska ha ihjäl, en Kill List som de kommer att ångra att de nånsin fått. I början av filmen så hördes plötsligt svenska. Jag tänkte att ”vafan hände nu, blev filmen plötsligt dubbad på svenska?!”. Men det var bara Jays fru (som spelas av svenskfödda MyAnna Burling) som ringde hem till sin svenska mamma för att prata av sig.

Ok, det blir ett stycke till. 😉

Som sagt, det var socialrealism i början. Sen övergår filmen till att vara en våldsthriller och här ett tag är filmen på väg i rätt riktning. Musiken eller snarare ljudbilden är bra. Fram till en halvtimme kvar så fanns det hopp men när det dyker upp sektmedlemmar i en skog bärandes på facklor och iklädda endast en ansiktsmask av hö så… nej, snälla. Mot slutet urartar tyvärr det hela till en soppa. Det är Stanley Kubricks Eyes Wide Shut körd genom en smutsig brittisk tesil och sen utblandad med magic mushrooms. Ungefär så avslutas rullen. Det var intressant att se filmen men poängen med den går mig fullständigt förbi? I slutet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag satt skrattandes och sa ”nehehehej nehehehej nehehej nej nej nej nej”. Vilket fiasko, vad i helvete fick den här filmen för sig vilken väg den skulle ta? Det blev fel väg. Slutintrycket är en tråkig och nästan deprimerande känsla.

Om du vill kolla upp om jag är helt ute och cyklar när det gäller betyget så finns filmen att se hos Voddler. Se den på egen risk.

1/5

PS. Lika som bär: skådisen Michael Smiley som spelar ”militärkompisen” var väldigt lik Gustaf Hammarsten.