Johan Falk: Slutet (2015)
28 december, 2016 2 kommentarer
Då var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!
I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.
Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.
I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!
En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.
Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?
Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.
Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.
Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.
Efter 
Nej, det här är inte en svensk remake i Johan Falk-tappning av Leonardo DiCaprio-filmen 
Jag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om 
Då var det dags att dra igång den sista omgången med filmer om Johan Falk & Co och vi börjar med att kasta oss ur askan i elden. Johan Falk får det nämligen hett om öronen i denna den sextonde filmen. Efter det som skedde i 
Efter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss 
När jag såg denna den fjortonde filmen om Johan Falk så kände jag att jag verkligen börjat komma in i filmserien. Jag känner karaktärerna och deras jargong sinsemellan. När detta tillstånd inträffar så höjs underhållningsvärdet och filmerna upplevs som bättre. Det är som att hoppa längdhopp på hög höjd, i Sierra Nevada. Allt går lite lättare. Det är lite fusk men ändå inte.
När jag gjorde lumpen i Boden i början av 90-talet anordnades nåt som kallades ”Boden-date”. Jag antar att det var en sorts kompensation för att vi (hormonstinna lumparpojkar) tvingades stanna kvar uppe i norr under helgen. Samtidigt skulle det vara ett event även för lokalbefolkningen (läs: flickorna!). Ett svenskt metal-band – 
Det här måste väl ändå vara den bästa filmtiteln nånsin: 
Efter att ha lämnat över regiansvaret till andra i de fem senaste Johan Falk-filmerna är nu skaparen själv, Anders Nilsson, tillbaka i förarsätet. Och jag måste säga att det märks. Här får vi, som jag upplever det, en helt annan tyngd. Det är bitvis rejält intensivt och nervigt.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?