Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Charlie Kaufman är en udda figur i filmvärlden. Hans manus ligger bakom några av de senaste 20 årens mest vrickade filmer som Being John Malkovich och Adaptation, filmer som jag verkligen gillar. Min preblogg-text om Eternal Sunshine of the Spotless Mind skrevs i september 2004.

När Joel (Jim Carrey) upptäcker att hans vilda flickvän Clementine (Kate Winslet) genom en ny metod har raderat minnet av honom bestämmer han sig för att göra samma sak för att komma över henne. Mitt under raderingsproceduren ångrar han sig dock.

Jaha, jag hade sett fram emot den här filmen ganska länge eftersom jag gillat både I huvudet på John Malkovich och framförallt Adaptation. Det som gjorde att jag sänkte förväntningarna något var att jag inte alls gillade manussnickaren Kaufmans förra samarbete med regissören Michel Gondry, Human Nature.

Så vad tyckte jag då? Nja, det var lite både och. Filmen är klart bättre än Human Nature men inte i klass med Adaptation tycker jag. Carrey är behagligt nedtonad (som man brukar säga). Winslet är skön och om hon kanske hade varit lite lugnare hade jag velat ta en fika med henne. På nåt sätt växte filmen i efterhand. Jag hade inte direkt tråkigt när jag såg den men fick aldrig den där häftiga aha-upplevelsen som när jag såg Adaptation.

Jag gillar stämningen i filmen och bäst är på nåt sätt att över hälften av filmen är en visualisering av Joels minne och hans försök att fly undan minnesraderarna. Övergångar mellan olika scener och miljöer är snyggt gjorda. Här använder sig Gondry av modern datorteknik på ett smart och snyggt sätt, utan att det egentligen syns. Sämst tyckte jag den där sidohistorien med Kirsten Dunst, Mark Ruffalo och Elijah Wood var. Jag gillade varken Ruffalos eller Woods karaktärer. Det sänker betyget en del, men det blir ändå en svag fyra till Det fläckfria sinnets eviga solsken, som kan vara värd att se en gång till.