10 i topp: Filmer 2008

2008Dags för en ny årsbästalista! Den här gången är det 2008 som ska avhandlas. En sak jag noterade när jag tittade igenom mina toppfilmer från detta år var att det handlade om en lite tunnare skara jämfört med t ex 2009, ett år som jag skrev om för nån månad sen. Den gången hade jag inte några problem med att få ihop en topp-10-lista. Den här gången var det lite svårare. Jag försökte även se några filmer som jag tidigare missat för att se om jag kunde hitta en ny favorit. Nu vet jag att mina listmakarkompisar bland filmspanarna tycker att 2008 är ett toppenår så det kanske bara är jag. Men, men, då kör vi väl.

****

10. Wendy and Lucy
Wendy and Lucy
En härlig gammal festivalfilm letar sig in på tiondeplatsen. Dysterindie av regissören Kelly Reichardt. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Plus Michelle Williams och en borttappad hund som heter Lucy.

9. Man on Wire
Man on Wire
Man on Wire är en sån där film som kanske inte fick ett jättehögt betyg just när jag såg den. Men det är samtidigt en film, en dokumentär, som satte sig. Jag blev fullkomligt tagen av det som Philippe Petit gjorde, då på 70-talet när tvillingtornen World Trade Center var alldeles nybyggda. Det är vackert och sällsamt.

8. Happy-Go-Lucky
Happy-Go-Lucky

Happy-Go-Lucky var en film vars första tio minuter höll på att driva mig till vansinne. Poppy (Sally Hawkins) är en tjej som är för mycket. Frågan är bara för om det för mycket på ett bra eller dåligt sätt. I slutändan för mig så blev det för mycket på ett bra sätt. Dessutom är Eddie Marsan ruggigt skön som en tokbitter bilskollärare.

7. Låt den rätte komma in
Låt den rätte komma in
När den amerikanska motsvarigheten till John Ajvide Lindqvist – jag syftar alltså på Stephen King – envisas med att blanda sig i manusförfattandet till filmatiseringarna av sina böcker, ja, då blir det INTE bra. När Lindqvist gjorde det i och med Låt den rätte komma in blev det riktigt bra, men det kan förstås också regissören Tomas Alfredson, de duktiga barnskådisarna och fotografgurun Hoyte Van Hoytema ha bidragit till.

6. Frozen River
Frozen River
Frozen River är en film som brukar paras ihop med Winter’s Bone som kom två år senare. Själv tyckte jag Courtney Hunts white trash-tolkning med Melissa Leo i huvudrollen var snäppet bättre. Filmen är ett drama med thrillerinslag som gjorde dramat än skarpare. De snöiga miljöerna är ett stort plus för mig också.

5. Revolutionary Road
Revolutionary Road

Jag citerar mig själv från min recension av Revolutionary Road: En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.  Japp, det blir plats fem!

4. Gomorra
Gomorra

Oj. En festivalfilm som knockade mig helt. Efter visningen var jag tagen och funderade på tillståndet för arten människan. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

3. H:r Landshövding
H:r Landshövding

Jag är ganska säker på att jag är ensam om att ha den här filmen på min lista. Många verkar hata den, tycka den är urtrist och meningslös. Själv älskade jag den. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värd en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

2. In Bruges
In Bruges

En film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa detta mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig! In Bruges är en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Jag såg den gratis med Voddler när jag var betatestare för den tjänsten. Det var på den tiden som Voddler fungerade och faktiskt hade en del bra filmer.

1. The Wrestler
The Wrestler
Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det. Det är min nummer ett!

****

Vilka filmer tycker jag är värda att nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns några filmer som jag hade uppe för diskussion: The ReaderThe Wackness, Frost/Nixon, Downloading Nancy och Synecdoche, New York är en handfull.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Still WalkingThe Devil’s TailThe Curious Case of Benjamin Button och Ponyo på klippan vid havet är några.

Hoppa nu vidare till mina kompisars listor för att få deras syn på filmåret 2008: Magnus (välkommen!), SofiaHenke, FiffiSteffo, Johan, Cecilia och Christian.

Man on Wire (2008)

Man on WireVet ni vad? Vi kör ytterligare en film från 2008. Quelle surprise. 😉

Man on Wire är en fascinerande dokumentär om Philippe Petit, en galen lindansande fransman som under kuppartade former olagligt spänt upp linor på olika kända byggnader och sen lindansat där. Han började med Notre-Dame i Paris, fortsatte med Harbour Bridge i Sydney och avslutade med ett nybyggt World Trade Center i New York på 70-talet. Och det är just om det sistnämda som filmen till största delen handlar om. Blandat med återblickar på tidigare händelser i Petits liv gestaltas WTC-kuppen på ett thrillerartat sätt.

Det är helt otroligt egentligen. Det hela planeras i flera år, och tanken är att utföra det hela när de två tornen precis är färdigbyggda. De tar sig in med falska id-kort, en grupp i vardera torn. Med pilbåge skjuter de en fiskelina från ena tornet till det andra och lyckas på så sätt få över den tunga vajern som Petit ska gå på. Det är möjligt att filmmakarna har överdramatiserat en aning men det är bitvis riktigt spännande och samtidigt nästan surrealistiskt. Hur kunde de egentligen lyckas? Tänk att göra en liknande grej idag? (Om tornen funnits kvar, vill säga.)

Mot slutet blir det känslosamt. Det är svårt att beskriva varför, men det finns nåt oerhört vackert i det som Petit gör. (Och hur han vågar övergår mitt förstånd.) Fascinerande, som sagt. 11:e september gör att filmen får ytterligare en dimension och känsla. Men det är bra att detta inte alls berörs i filmen. Alla som tittar vet ändå att det har hänt, och man tänker på det medan filmer fortgår. En sak som jag tänkte på var att 70-talet måste ha varit en annan, öppnare, tid, i alla fall i New York. Jag rekommenderar filmen, men det känns som om den kanske hade passat bättre som kortfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom