Selma (2014)

Efter The Butler fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den här gången handlar det om Martin Luther King (David Oyelowo) och i synnerhet om den protestmarsch som King 1965 ledde mellan städerna Selma och Montgomery i Alabama.

Filmens inleds i Norge! Ja, det är inte så konstigt som det låter. 1964 delades nämligen Nobels fredspris ut till just MLK. Parallellt med bilderna från prisutdelningen får vi se dels hur en kyrka i Alabama utsätts för ett bombattentat som dödar fyra svarta flickor, och dels hur en svart kvinna (Oprah Winfrey) försöker registrera sig för att få rösta men blir nekad av personalen.

Tillbaka i USA försöker MLK åstadkomma en förändring vad gäller de svartas möjlighet att rösta. Han har presidenten Lyndon B. Johnsons öra men presidenten lyssnar inte eftersom han har andra saker att driva som han anser har högre prioritet. King tjatar förgäves på presidenten och känner att han måste ta till andra metoder, som att provocera fram våld mot svarta för att på så sätt få uppmärksamhet för sin sak.

Selma är en systerfilm till The Butler och jag tycker de kompletterar varandra rätt så bra. The Butler är mer episk då den utspelar sig under en längre tid men samtidigt mer personlig då det är fokus på en i princip okänd familj (även om nu pappan jobbade 30 år i Vita Huset). Händelserna i Selma, raskravallerna och Martin Luther King själv finns med i bakgrunden.

I Selma är det King som är i fokus, helt i fokus. Filmens regissör heter Ava DuVernay och jag tycker hon, och manusförfattaren Paul Webb, har gjort helt rätt som fokuserat på en enskild händelse i Kings liv. När det ska göras biografifilmer så är det nog det bästa sättet. Att berätta om en persons hela liv från barndomen till ålderdomen är dömt att bli för tradigt. Eller finns det nåt bra exempel när man lyckats?

Jag kände igen många av skådisarna, inte minst en handfull (eller två) från The Butler. Förutom Oyelowo och Winfrey dök även Cuba Gooding Jr och Colman Domingo (coolt namn!) upp. Andra skådisar som jag noterade var Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) och Snoop (Keith Stanfield) från Straight Outta Compton. En annan bekant var Tessa Thompson från Dear White People och Creed.

Jag tycker det är roligt att det dyker upp fler filmer med svarta skådisar och där det inte görs en poäng av att de är just svarta. Nu kanske inte just Selma, Straight Outta Compton och Dear White People är så bra exempel på just detta (doh), men jag tror filmer som dessa öppnar dörrar för skådisarna och gör att de får chansen i även andra typer av filmer. Exempelvis så har jag sett att Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton) just nu är med i The Walking Dead som en helt vanlig snubbe, och så är både han och Jason Mitchell (Eazy-E!) med i Kong: Skull Island, den kommande rebooten av King Kong (yay?!).

Tillbaka till filmen och vad jag tyckte om den. Jag gillade den, kort och gott. Oyelowo är klockren som King. Just hans sätt att prata gillade jag. Han uttalar varje ord med omsorg. Speciellt noterade jag hur han uttalar ord som while och white, där man faktiskt hör bokstaven h, som ett kort väsande utandningsljud. Om MLK säger which respektive witch så låter det alltså inte lika. Mer om detta uttalsnörderi här.

Det känns märkligt att Oyelowo inte blev Oscarsnominerad, speciellt eftersom det handlar om en sån typisk Oscarsfilm.

En sak filmen inte sticker under stol med är hur King resonerade kring hur man skulle få uppmärksamhet för den sak man kämpade för. King och hans krets väljer staden Selma med omsorg eftersom de vet att de förmodligen kommer att utsättas för grovt våld om de försöker sig på en protestmarsch därifrån. Selmas polischef var en stenhård rasist som de visste skulle agera brutalt. Polisens våldshandlingar, där även vita drabbas, visas sedan på tv över hela USA och därmed kan inte president Johnson bortse från problemet.

Att FBI hårdbevakade King och de i hans omgivning visar filmen på ett snyggt sätt. När King ringer ett samtal eller åker iväg med bil nånstans får man se ett utdrag från FBI:s bevakningslogg poppa upp i bilden. Vid ett tillfälle ringer MLK till sångerskan Mahalia Jackson då han vill att hon ska sjunga för honom i telefonen för att ge honom kraft att orka kämpa vidare. (Ja, tänk om man kunde ringa t ex Hope Sandoval för att få höra henne sjunga när man mår lite dåligt, bara så där.) I FBI:s logg står det om händelsen att ”King contacts Negro entertainer”.

Jag tycker Selma är en klart sevärd historisk rulle, speciellt om man är intresserad av amerikansk 60-talshistoria. För mig var det även en typ av BOATS som faktiskt fungerar.