Fantastic Four (2005)

F4För några veckor sen beslutade jag mig för att till slut kolla in förra årets Fantastic Four-reboot som ju mestadels fått svidande kritik. När den första filmen med Jessica Albla & Co kom för tio år sen var det ganska självklart att jag gick och såg den på bio. Uppföljaren om Silversurfaren såg jag av nån anledningen aldrig när den kom 2007. Men nu när jag skulle se rebooten så passade jag på att bocka av den också bara för att komplettera samlingen. Texter om Silversurfaren och rebooten kommer så småningom men först min gamla recension av Fantastic Four från 2005.

Hehe, jaha, den här serietidningsfilmen fick faktiskt behålla sin engelska originaltitel trots att det ett tag såg ut som att den skulle gå under sitt rättmätiga namn här i Sverige. Filmen är ok. Det handlar om ganska skön kvällsunderhållning som slinker ner lättare än en äppelcider. Alba är snygg och Flamman är charmig, vad mer kan man begära? Allvarligt talat så är det faktiskt karaktären Flamman som håller uppe filmen. Jag kapitulerade för hans ganska ovanliga stil i den här typen av serietidningssuperhjältefilm. Däremot var partiet med äventyrssport (skidåkning) riktigt dåligt och kändes som ett sämre (finns det några andra?) avsnitt av Baywatch.

Alba är som sagt snygg men kan inte axla rollen. Hon känns för osäker bitvis. Mr Fantastic (Ioan Gruffudd) tillför inget förutom samma träiga skådespel som i King Arthur. Det är väl meningen att han ska vara en tönt, och det är han mycket riktigt. Ben Grimm är som han är. Moralen i att hans fru dumpar honom och att han sen träffar en annan tjej med ett visst handikapp kändes inte klockren.

Scenen på bron där Alba strippar var bara för dålig. Sen har de dessutom lagt in en kommentar, från Gruffudd är det väl, efteråt för att försvara det hela, ”jo, du gjorde det inte förgäves i alla fall, vi lyckades med det vi skulle”. Jaha, inte pga av vad Alba gjorde i alla fall. Det fanns ingen logik i det. Haha, så dåligt.

Bitvis förekommer det tråkiga överdatoranimerade actionscener och sen kändes skurken alldeles för blek. Men jag hade ändå aldrig riktigt tråkigt så det blir mot alla odds en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Mist


Titel: The Mist
Regi: Frank Darabont
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Innan jag såg The Mist så hade det gått ett tag sen jag såg en filmatisering av en Stephen King-berättelse. Den överdrivet utskällda Dreamcatcher (ok, bra var den inte) var nog den senaste jag hade sett. The Mist hade föregåtts av en viss hajp så det kändes som om den kunde vara värd att se på bio.

Efter en våldsam storm drar en mystisk dimma, som uppenbarligen döljer ondskefulla varelser, in över ett samhälle. Konstnären David Drayton (Thomas Jane) och hans son befinner sig på ett köpcentrum när dimman kommer och barrikaderar sig där tillsammans med en grupp människor. Bland dessa finner vi t ex Marcia Gay Hardens kristna sektledarpsykopat och Draytons advokatgranne Brent spelad av Andre Braugher (som jag minns från utmärkta polisserien, och The Wire-föregångaren, Homicide: Life on the Street).

Rent objektivt är filmen välgjord i det mesta. Produktionskvaliteten är hyfsat hög när det gäller foto och skådisar. Betyget dras ner en aning av att vissa datorgenererade specialeffekter av någon anledning ser lite b ut. Jag tycker man borde ha kunnat få till det bättre med dagens teknik. Ibland lyckas inte heller skådisarna vara trovärdiga då de ska agera mot cgi-varelserna (tänker t ex på en scen då en ung kvinna blir attackerad av en gigantisk mördarfluga). Vissa recensenter har klagat på att Thomas Jane är lite träig. Hmm, jag vet inte, jag tyckte faktiskt han var helt ok. Jag förstår inte riktigt den kritiken.

Det bästa med The Mist är att den är ovanligt mörk och inte förutsägbar på det vanliga hollywood-viset. Filmen har efter tag byggt upp förutsättningarna för karaktärerna och handlingen ungefär på samma sätt som i en vanlig ”familjethrillerskräckis”. Skillnaden är att det därefter inte riktigt går som det brukar. Klart bäst i filmen är stämningen i slutet, ungefär de sista 20 minuterna kanske. Det känns klart annorlunda. I vanliga fall brukar det mot slutet av liknande skräckisar balla ur eller bli alltför förutsägbart (eller både och), men här tonas handlingen snarare ner och blir därför mer hotfull. The Mist får klart godkänt men känns ibland litet b vilket är synd.

3+/5

Mina favoritscener i filmen är:

Spoiler
När Hardens sektkvinna äntligen får käka bly samt när den väldiga monsterdinosaurien kliver över bilen i slutet likt en jätteelefant. Det fanns en otäck mytologisk känsla över den sistnämnda scenen.
Spoiler slut