San Andreas (2015)

San AndreasDwayne Johnson är ju en klippa att luta sig mot om en jordbävning skulle bryta ut. The Rock spelar alltså en räddningsarbetare i Kalifornien som åker i runt i sin helikopter för att undsätta folk i nöd.

San Andreas inleds lite som en Bond-film, med en actionfylld sekvens som egentligen inte hänger samman med resten av filmen. En tjej åker av vägen och nerför ett stup. Hon klarar fallet men bilen riskerar att rasa vidare ner i en djup ravin. Innan det händer måste The Rock & Co rädda tjejen.

Det jag tyckte var märkligt i den här inledningsscenen var att räddningsarbeterna beslutade sig för att säkra bilen först istället för få ut tjejen. Men visst, de tänkte väl att om de skulle ge sig in i bilen för att få ut henne eller att hon själv skulle klättra ut så fanns det risk att bilens postition rubbades och att den skulle rasa ner. Fast nu fanns tjejen inom räckhåll och det logiska hade varit att rädda henne först. Nu började de istället ett ganska omständligt och vanskligt arbete för att med breda tygband försöka spänna fast bilen. Det kändes som att det jobbet var mer riskfyllt och tog längre tid än att helt enkelt spänna fast tjejen i en sele och lyfta upp henne. Haha, jag vet inte varför jag störde mig på det här så mycket men det gjorde jag tydligen.

Efter det här drar filmen igång på allvar. Vi har Forskaren (Paul Giamatti) som jag trodde ingen skulle lyssna på. Skillnaden här var att folk faktiskt lyssnade på honom när han sa att det skulle komma en fruktansvärd jordbävning. Vi har Hjälten (The Rock), hans Dotter (Alexandra Daddario) och Exfru (Carla Gugino). Vi har – givetvis – Exfruns Nya Man (Ioan Gruffudd).

Vi har även Kylie Minogue (!) som spelar Exfruns Nya Mans syster. Systern är givetvis en bortskämd, osympatisk bitch. Exfruns Nya Man är dock snäppet värre. Han är både osympatisk, idiot och feg. Jag skrev att man faktiskt lyssnade på Forskaren i filmen och därmed bröt lite mot det vanliga mönstret i den här typen av katastroffilmer. När det gäller Exfruns Nya Man var det tvärtom. Där vred man upp volymen till elva.

Handlingen går ut på att… ja, den går ut på att Hjälten ska rädda sin Exfru, sin Dotter och alla andra han hinner med att rädda (förutom Exfruns Nya Man). Twisten är att när skiten träffar fläkten så befinner sig Hjälten och Exfrun i Los Angeles och Dottern och Exfruns Nya Man i San Francisco. Dottern har fått skjuts dit av Exfruns Nya Man – i en privatjet förstås.

I San Francisco har Exfruns Nya Man för övrigt byggt världens mest stabila skyskrapa nånsin. Ja, vi får väl se…

Dottern hookar upp med två brittiska bröder när Exfruns Nya Man har fegat ur. Jag gillade att de var just britter de här charmiga pojkarna. Oftast är väl britter skurkar i amerikanska storfilmer. Så inte här.

(I Peru och Mexiko och andra syd- eller mellanamerikanska länder vet (eller visste åtminstone) man hur man ska bygga för att klara jordbävningar och det är därför som urgamla murar, pyramider och andra byggnader finns kvar där än idag. De var stabila byggnadsmästerverk. Man visste hur man skulle sammanfoga stenar på ett sätt som bäst motverkade skakningar som en jordbävning orsakar. Jag tycker sånt här är fascinerande. En handfast kunskap som inhämtats (ofta empiriskt) under lång tid och som sedan förhoppningsvis lever vidare genom generationerna.)

Hur gick det för Exfruns Nya Mans byggnad? Ja, den stod ganska länge i alla fall och jag tror faktiskt den räddade livet på våra hjältar.

Jag gillade en hel del med filmen väldigt länge. Jag var med på åkturen. Apropå klassiska karaktärer så bjuds vi även på Det Gamla Paret som kramar om varandra en sista gång innan de förintas. Men, MEN, MEN, jag såg inte HUNDEN. Vart tog den vägen?! Jag saknade Hunden.

Jag var villig, precis innan slutsekvensen drog igång, att dela ut en trea till San Andreas. Men så kunde filmmakarna inte hålla sig utan kände sig tvungna att ta med den vajande Amerikanska Flaggan och låta en av karaktärerna droppa en ostig replik. Tyvärr, men då rann det över i ostbägaren för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Greppet att skriva stereotypa rollfigurer och andra detaljer med stor förstabokstav är givetvis lånat från Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord som en hyllning till hennes fyndiga och väldigt roliga texter om filmer i stil med San Andreas. DS

20,000 Days on Earth (2014)

Jag försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Det gick inte.

Försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Gick inte.

20,000 Days on Earth skildrar den 20000:e dagen i låtskrivaren, artisten och manusförfattaren Nick Caves liv. Ja, eller kanske hur en vanlig dag i herr Caves liv skulle kunna se ut. Hur ser den ut? Ja, Cave vaknar, sen har jag för mig att han skriver låtar och/eller texter, sen åker han till en psykolog och pratar, sen käkar han svart pasta med en bandkompis (bandet heter Nick Cave and the Black Seeds), sen åker han till ett arkiv och tittar på foton, sen åker han bil med olika artister eller skådisar som han samarbetat med genom åren, för att slutligen äta pizza och kolla på tv med sina barn.

Typ så. Inte en helt vanlig dag alls alltså. 😉 Förutom det jag nämnde ovan får vi även se bandet jobba i studion och samt uppträdda på scen.

Jag trodde att det här var en film som Cave hade gjort alldeles själv men det visade sig att regissörer och manusförfattare är paret Iain Forsyth och Jane Pollard. Cave har dock bidragit på manussidan, lite oklart hur men Cave själv agerar ”berättarröst” och droppar den ena klokheten efter den andra och jag antar att det är han som skrivit dessa. Om ni vill höra lite mer om Forsyth och Pollard så rekommenderar jag att man lyssnar på senaste Kino där de båda intervjuas om arbetet med filmen. Det intressantaste jag hörde där var hur de faktiskt hade fått tillåtelse att vara med när en låt kommer till. När jag såg filmen så var det här inget jag egentligen tänkte på. När jag hörde regissörerna prata om detta så insåg jag emellertid att just detta första lilla frö är något som man som artist, författare, konstnär (vilket kreativt gebit den än handlar om) betraktar som en känslig sak. Det vet jag själv. Att visa upp en text som man precis börjat på och inte är nöjd med, det kan vara jobbigt. Det nämndes även att den låt som vi fick se komma till även framfördes live i slutet. Inte heller detta greppade jag riktigt, just att det var samma låt som klinkade på från allra första början (den låt som man tyckte lät som en Lionel Richie-låt).

Är filmen en dokumentär eller en spelfilm? Bra fråga. Igår skrev jag om ”spelfilmsdokumentären” Under Gottsunda som även den balanserar mellan de båda typerna av film. Jag skulle säga att även 20,000 Days on Earth är en spelfilmsdokumentär. Fast i slutändan skulle jag säga att alla dokumentärer i viss mån är spelfilmer. Så fort du sätter en kamera framför någon eller något så påverkar du skeendet. Det blir helt enkelt iscensatt. Skillnaden jämfört med andra mer ”normala” dokumentärer är att Under Gottsunda och 20,000 Days on Earth är så tydligt iscensatta.

Vad gillade jag med filmen? Jag gillade scenerna med psykologen. Här kom Cave in på intressanta ämnen, om sin uppväxt och sitt förhållande till sin far. Tyvärr klippte man när det blev som intressantast och Cave började bli berörd. Fast det kanske bara hade blivit såpa av det hela, vad vet jag.

Nick Caves musik är inte riktigt min stil. Musiken är väl ok och den sista låten, som vi får se live, har ett skönt sväng och sug. Det var även intressant att höra Cave prata om hur han agerade på scen. Han valde ut personer som stod längst fram och liksom spelade och sjöng för dem, spände ögonen i dem och fick dem kännna sig speciella. Men det är nåt med Caves sångröst och melodierna som är lite off och det är väl just det som uppskattas av de som gillar hans musik.

Innan jag såg 20,000 Days on Earth och även efteråt så har jag hört ganska många hyllningar. För mig var det en helt ok film men inte mer. När jag nu skriver om filmen så har det gått några veckor sen jag såg den och den har bleknat en hel del. Men jag brukar allt som oftast betygsätta min upplevelse av filmen när jag ser den och inte vad jag tycker om den långt efteråt. Kanske ett konstigt tillvägagångssätt men så är det och då blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar small20,000 Days on Earth har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
The Velvet Café

Filmspanarna på Stockholm Filmfestival: Holy Motors

Titel: Holy Motors
Regi: Leos Carax
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna har varit på Stockholm Filmfestival och sett film varav en var Holy Motors.

Obs! Den här icke-recensionen innehåller grova spoilers av handlingen i Holy Motors. Well, ja, i alla fall spoilers av den handling som inte finns. Så egentligen spoilar jag inget. Eller nåt. Och nej, jag har inte glömt göra styckeindelning.

Holy Motors inleds mystiskt och ganska lovande. Jag vet inget om filmen innan jag ser den förutom att jag gillar filmaffischen och att Eva Mendes och Kylie Minogue ska vara med. Den första bild vi får se är oss själva. Det är en bild på en biopublik à la Amélie men utan den helyllemysiga stämningen. Sen stiger en man upp ur sin säng och tittar ut genom sitt fönster på ett nattligt Paris. Han går fram till väggen i rummet, tar på den, drar med händerna över tapeten med vita träd på svart bakgrund. Han hittar ett sorts nyckelhål och det visar sig att ett av hans fingrar nu är av metall, en sorts avlång nyckel. Han stoppar in sin fingernyckel i nyckelhålet och vrider om. Han öppnar dörren i väggen och kliver ut på den övre balkongen i en biosalong. På parkett sitter biopubliken och tittar på nånting (sig själva?). Efter detta visas ett barn som sitter i ett runt fönster samtidigt som vi hör vad jag tolkar som båtljud, såna där fartygstutor som ljuder när ett skepp lägger ut från hamn. Sitter barnet i ett båtfönster, de brukar ju vara runda? Nu får vi se en man, samme man som tidigare men nu klädd i kostym, lämna sitt hem på morgonen. Det är ett lyxigt stort vitt hus med bl a runda fönster. Mannen säger hej till sina barn och kliver in i en gigantisk vit limousine. Mannen frågar hur många möten han har idag. Nio blir svaret från den kvinnliga chauffören. Affärsmöten tänker ni? Nja, inte riktigt. Det visar sig att den bakre delen av limousinen är som en teaterloge med sminkspegel, masker, dräkter och allt du skulle vilja ha som teaterskådespelare. Mannen tar på sig en peruk och klär ut sig till en gammal tiggande kvinna. Han går ut ur limousinen och haltar sig fram på gatan med en krycka och skakar med en kopp i handen för att folk ska skänka en slant. Efter ett tag är mannen tillbaka i sin limousineloge igen. Den här gången är det en svart dräkt med glaskulor som gäller. Han har även fäst glaskulor i ansiktet. Limousinen stannar vid en byggnad, mannen kliver ur och kommer in till vad som verkar vara en studio för motion capture-inspelningar. Han utför akrobatiska martial arts-stunts med svärd och dolkar varefter han tar upp en k-pist ur en låda och kliver upp på ett löparband för att där springa samtidigt som han skjuter. Utmattad faller han sen ihop på golvet men säger att han bara behöver hämta andan. In i studion kommer en välsvarvad kvinna klädd i röd latexdräkt. De två har nån sorts performancesex som samtidigt visas i animerad form på en display och då är mannen en ödleliknande djävulsvarelse. Nu börjar mitt minne svika mig men jag tror att mannen härnäst i sin limousine klär ut sig till en grönklädd vätte med långa bruna naglar och rött långt skägg. Han äter en sushitallrik inne i limousinen också. Sen kliver han ut i sin vättoutfit, öppnar locket till en gatubrunn och klättrar ner. Sedan ser vi ett brunnslock inne på en kyrkogård som börjar röra på sig och flyttas bort och fram kommer vår grönklädde vätte och börjar härja. Han springer omkring och äter upp gravarnas blommor. På gravarna står det ”Besök min hemsida, http://www.randomname.com”. Vättmannen kommer fram till en fotosession där Eva Mendes vackra modell fotas. Fotografen får syn på vättmannen och ber sin assistent att fråga honom om han kan ställa upp på ett foto tillsammans med modellen. Fotografen vill fånga skönheten och odjuret på bild. Vättmannen tackar ja, typ, men först efter att ha bitit fingrarna av assistenten. Den gröne vätten kidnappar sedan Eva Mendes, bär ner henne i Paris kloaker, klär av sig naken, ger henne en stående ovation och strör blommor över sig samtidigt som Eva Mendes sjunger en vaggvisa. Nu börjar mitt minne svika mig (igen) men jag tror det nu möjligen kom ett skönt mellanspel där mannen spelade dragspel i en kyrka med en grupp andra gående dragspelsmusikanter. Efter detta tror jag mannen klär ut sig i en grön träningsoverall, går ner i ett parkeringsgarage, hugger en man i halsen med en kniv, rakar av honom hans hår på huvudet, ansar hans skägg till bara en mustasch, ger honom födelsemärken och sår, klär honom i en grön träningsoverall så att han blir en exakt kopia av sig själv. Den knivdödade mannen är dock inte helt död utan vaknar till och hugger mannen i halsen varefter vi har två kopior liggandes bredvid varandra med samma knivhugg i halsen. Mannen tar sig dock tillbaka till limousinen för att i nästa ögonblick verka må bra igen. På väg till nästa möte (eller så är det som händer nu också det ett ”möte”) ber mannen plötsligt chauffören att stanna. Mannen hoppar ut med bar överkropp och en spindelmannenmask på huvudet, springer över gatan till en uteservering och skjuter en bankman i huvudet. Bankmannen är han själv. Nu börjar det som sagt vara svårt med att avgöra vilken ordning saker och ting skedde i och att överhuvudtaget ha koll på vad som skedde. Mannen byter till en röd liten bil och har nu en brun peruk och ser alldaglig ut. Han stannar utanför ett hus där det pågår en fest. Ut kommer hans dotter som kliver in i bilen. De har ett samtal om hur det var på festen och dottern blir skjutsad hem. Mannen klär nu ut sig i pyjamas och har sminkat sig gammal med vitt hår och rynkigt ansikte. Han går in på vad som verkar vara ett hotell där han blir artigt hälsad på av alla. Han kommer in på sitt rum där det ligger en stor hund på sängen. Han lägger sig i sängen utan att släcka lampan. Plötsligt sitter en kvinna, en sköterska vad det verkar, vid hans säng. Sedan är kvinnan borta men samma kvinna är i ett annat rum och byter om till andra kläder och går in till mannen igen. Mannen är nu kvinnans morbror. De har ett kort samtal om livet innan mannen dör. Några sekunder senare kliver mannen ur sängen, ber om ursäkt och säger att han behöver skynda vidare. Han hinner dock fråga vad kvinnan heter. På väg till nästa möte håller limousinen på att krocka med en annan precis likadan limousine. Det visar sig att kvinnan (Kylie Minogue) i bakdelen av den limousinen är nån som mannen känner mycket väl, men det var 20 år sen de sågs. De två har 30 minuter på sig och bestämmer sig för att spendera dessa tillsammans. De går upp taket av en stor, vacker men nedsliten byggnad. Kvinnan är klädd som flygvärdinna, en flygvärdinna som lever sin sista natt. På väg upp till taket brister Kylie ut i sång, en sentimental sång. Uppe på taket skiljs de åt, mannen skyndar sig ner för att undvika att träffa Kylies partner som snart ska komma. Han gömmer sig bakom en pelare när partnern är på väg upp. Mannen går ut ur byggnaden och ser flygvärdinnan och partnern ligga krossade på trottoaren efter att de har hoppat från taket. Mannen springer skrikandes in i limousinen. Nu klär mannen ut sig till en vardaglig man igen med vanliga kläder och brun peruk. Nu har klockan passerat midnatt. Limousinen stannar vid ett hus i ett bostadsområde med vita likadana hus, inte lika lyxiga som det på morgonen. Mannen får en nyckel och besked om att han har en fru och en dotter eller möjligen två döttrar. Nästa morgon kommer han bli upphämtad igen vid samma tid som vanligt. Han låser upp dörren till huset och kliver in och ropar ”det är jag, jag är hemma!”. Genom ett fönstret ser vi hur hans fru, som är en schimpans, möter honom. De går upp en trappa upp och vi ser genom fönstret när mannen och två schimpanser (frun och dottern) tittar ut genom fönstret. Nu får vi slutligen följa limousinen och den nu ensamma chauffören på väg till ett stort parkeringsgarage med namnet Holy Motors skrivet i grön neonskrift på utsidan. Chauffören parkerar sin limousine, tar på sig en ansiktsmask i grön plast, ringer någon och säger att hon kommer hem. Hon går ut ur garaget som släcks ner. Nu börjar limousinerna prata med varandra. De blinkar med sina röda baklyktor och pratar om att de inte tror att de längre har nån roll i dagens samhälle. Ingen vill ha längre ha riktiga fysiska saker man kan ta på. Sedan blir duken svart och eftertexterna börjar. Inklippt då och då under filmen och eftertexterna ser man nakna män från gamla stumfilmer.


eller uttryckt i siffror 1+/5

Om visningen: Vid insläppet på Zita är det trångt eftersom folk från den förra visningen ska ut där vi ska in. Och så ligger baren Babs mitt i allt och klagar på att det är för mycket folk i foajen. ”Nu måste flytta på er så våra gäster kommer fram!” skriker en kvinna ur personalen. Varför inte utnyttja läget istället och samarbeta med biografen. I salongen är det Varmt, det är svettigt. En snubbe i salongen sitter och skrattar när ingen annan skrattar, ett forcerat sånt där ”oj, vad smart jag är som förstår att det här är roligt”-skratt. Gahargh. Vill strypa snubben.

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Holy Motors: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.