Eldflugornas grav

Titel: Eldflugornas grav
Regi: Isao Takahata
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Som jag kanske skrivit tidigare så började jag titta på anime för ungefär 10 år sen. Jag köpte några av de mest kända filmerna och började titta. Först ut blev Eldflugornas grav. Oh shit, vilken början säger jag bara…

Vi får följa två barn, Seita och hans yngre syster Setsuko, i slutet av andra världskrigets Japan. Efter ett flyganfall blir deras hemby förstörd och deras mamma dör. Eftersom pappan är borta, ute i kriget, så skickas barnen till en moster i en annan by men behandlas illa av henne och beslutar sig för att försöka klara sig själva.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle få se men jag kom direkt in i den här filmen. Den börjar tragiskt direkt och man vet redan från början hur filmen slutar. Jag gillade verkligen tecknarstilen som är detaljerad (detaljerad men ändå inte perfekt) och på ett sätt realistisk men eftersom det är just tecknat ändå inte realistisk. Jag kände verkligen för barnen i den här filmen, speciellt den lilla flickan Setsuko. Om man har barn själv kan det nog vara svårt att se filmen. Redan från början kände jag tårarna svida men de uteblev tills vidare. En skön sak med filmen var de små detaljerna och vad man fick se huvudpersonerna göra (laga mat, äta karameller eller sova med eldflugor).

Att filmen är tecknad är avgörande. På nåt sätt tror jag det gav en starkare känsla än om det hade varit en vanlig spelfilm med en ”riktig” fyraårig svältande flicka. Faktiskt så tror jag det helt enkelt inte hade funkat. Då hade man, eller jag kanske, värjt mig och känslan hade fastnat nånstans i hjärnan. Nu fick vi se en bild av hur det verkligen var och därmed nåt abstrakt som skapar en väldigt konkret känsla som struntar i hjärnan och går direkt till hjärtat (utan att passera Gå). Jag kan inte riktigt förklara här, det blir mest svammel och kvasidjupt märker jag, men jag hoppas ni förstår.

I efterhand kan jag konstatera att broderns beslut att lämna mostern och leva på egen hand tillsammans med sin syster var dumt och naivt och dessutom fick det tragiska följder. Detta ville regissören Isao Takahata få fram, vilket han berättade om i extramaterialet (som var fylligt). Han hade hoppats på att få såna reaktioner från biopubliken när filmen hade premiär i Japan men precis som för mig så var de helt på Seitas sida under filmen och tyckte mostern var en häxa.

Den som tror att anime bara är barnfilm (nu tror jag knappt nån här lever kvar i den tron) kan glömma den idén helt. Det här är en gripande film om krigets följder skildrat ur två barns perspektiv. Mot slutet river det i hjärtat ordentligt och de sista tio minuterna är bland de känslomässigt starkaste jag har sett. Tårarna kom nu mycket riktigt och det var rena Nilen. Det finns scener som är så rörande att man är helt fångad i en känsla av att man bara vill rädda de här barnen på nåt jävla sätt men det går ju bara inte och filmen går mot sitt enda och vackra slut. Filmen gav denna upplevelse pga av att den rent filmmässigt ”tryckte på rätt knappar” och samtidigt berör på ett djupare sätt. Det spelar mindre roll exakt hur den berörde eftersom jag egentligen inte kan se nån skillnad. För berörde gjorde den. Det måste bli en klockren femma.

5/5