Ping-pongkingen

10 september, 2013 4 kommentarer

Ping-pongTitel: Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Snabba Cash III så kommer innan min recension av den en gammal recension av regissören Jens Jonssons förra film.

Jens ”kortfilmskingen” Jonsson har gjort sin första långfilm och för den vann han pris i Sundance trots strömavbrott och upprörda känslor över fult ord på amerikanska flaggan (se bild till vänster, om ni är skarpsynta). Filmen då? Jo, helt klart en egen film som känns personlig. Långt ifrån Beck och landsortsdramer, vilket är uppfriskande. Scenografin med ljusa pastellfärger gör att filmen får en speciell känsla. Tonen är långsamt komisk och samtidigt lite melankolisk.

Filmen påminner en hel del i stilen om Jonssons tv-serie God morgon alla barn som jag gillade bättre faktiskt (en fyra i betyg om man ska snacka betyg). Uppfriskande också med för mig helt okända skådisar. Det är fantastiskt skönt att slippa Michael Nyqvist, som jag gillade i t ex Tillsammans men som nu känns trött. Nu kanske det låter som om det blir ett högt betyg till Ping-pongkingen men som helhet räcker det inte till mer än en helt vanlig trea. Men gott så. Det är bara att fortsätta, Jens! (min kommentar: och jag tror inte det blev riktigt den fortsättning du hade tänkt dig, Jens)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Luftslottet som sprängdes

6 januari, 2013 Lämna en kommentar

Hasse Alfredson

Hasse Alfredson i lösnäsa

Titel: Luftslottet som sprängdes
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Då har vi kommit till den sista delen i de svenska versionerna av Millennium-serien. Om den amerikanska Fincher-filmen skriver jag på tisdag eftersom mitt måndagstema Martial arts-måndag kör igång igen efter jul och nyår.

Ah, jag var tvungen att se även den sista delen av Millennium-trilogin på bio. Salander (Noomi Rapace) ligger på sjukhus efter konfrontationen med sin far, Zalachenko, i slutet av förra filmen. Den hemliga gruppen inom Säpo som skyddat Zalachenko försöker sopa igen spåren efter sig, bl a genom att försöka få Salander inspärrad på psyket. Blomkvist (Michael Nyqvist) bedriver efterforskningar och är Säpo-gruppen på spåren.

Jag måste säga att handlingen är lite lustig. Det känns som att filmen går ut ganska hårt men sen är det som om luften i slott… ehe ballongen sakta pyser ut, utan nån riktig nerv. Slutdelen är en ganska lång och lite småtrist rättegång. Nu är ju rättegång på filmen ändå nästan alltid sevärt och så även här. Filmen är hyfsat underhållande hela tiden även om det efter ungefär 2/3 går rejält på tomgång.

Som vanligt är det en stenhård Noomi Rapace som lyfter det hela. Det förekommer en skön scen när Salander Spoiler i princip helt immobiliserad i sjuksängen, får reda på att Zalachenko, hennes far, har blivit mördad och då ler förtjust Spoiler slut

Det som är bra med Rapace och hennes rollfigur är att det är konsekvent. Salander gör aldrig nåt spektakulärt, publikfriande, utan är oförlåtande och lika envis och vrång mot alla. När hon vet att hon har nån att tacka för nåt så bär det emot nåt enormt att sänka garden och faktiskt säga tack (om det ens sker).

Jag vet inte vad det är; nånstans ser jag att det egentligen är en film med med hackig dialog (Lena Endre!) och krystade scener men ändå så finns det nåt som jag gillar. Kanske beror det på att jag har läst böckerna.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Flickan som lekte med elden

5 januari, 2013 13 kommentarer

NoomiTitel: Flickan som lekte med elden
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer min recension av den sista filmen i Millennium-serien men först alltså om del 2 Flickan som lekte med elden.

Första delen i Millennium-trilogin var en helt ok thrillerdeckare där Noomi Rapace stack ut som den stenhårda Salander. Speciellt scenerna med slemadvokaten Peter Andersson blev uppmärksammade, med all rätt. Del två är lite annorlunda i handling och tempo. Det är mer action än i Män som hatar kvinnor som till stora delar var en pusseldeckare. Samtidigt som det är mer action känns den även mer vanlig. Det förekommer dötrista scener på Millennium-redaktionen med allt som oftast dåliga skådisar som verkar läsa innantill (eller åtminstone inte framför sina repliker på ett naturligt sätt). Det känns inte som en äkta tidningsredaktion. Har man gjort nån research överhuvudtaget om hur det funkar på en tidskrift? Scenografin var blek.

Nåväl. Salander var hård som vanligt. Det finns en intensitet i scenerna hon är med i. Jag gillade speciellt när hon sminkar sig som mimare när hon ska ”förhöra” en person. Det kändes nästan som något sorts surrealistiskt kammarspel här, men bra. Nyqvist är nonchalant rolig när han är vrång mot polis och andra. Man märker att de inte har haft lika stor budget här. Det är inte lika snyggt och välproducerat som i ettan. Tempot är som sagt är högre och ibland blev det hyfsat spännande. Hela sekvensen med Paolo Roberto var faktiskt helt ok. I övrigt känns det lite för vanligt. Bl a får vi träffa en blond jätte som inte känner smärta. Ett nytt grepp… not! Men, men, jag ska inte klaga för mycket. Det är en mysig och vanlig söndagsfilm.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,