The Chronicles of Riddick


Titel: The Chronicles of Riddick
Regi: David Twohy
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Om jag hade sett The Chronicles of Riddick vid ungefär samma tidpunkt som när jag såg Pitch Black så är det möjligt att den inte hade fått så pass bra betyg som den nu fick. Jag tycker det visar hur mycket vilket humör man är på spelar in när det gäller vad man tycker om en film. Uppföljaren till Pitch Black såg jag i juli 2010 mitt under en värmebölja och då jag dessutom var i stort behov av att se nåt annat än fotbolls-VM.

He, jag kände att det kunde vara skönt att se en inte alltför jobbig film så här i värmens (och fotbollsfeberns) tid. Lämpligt nog hade jag The Chronicles of Riddick inspelad. Det märks att man här har haft en större budget jämfört med ettan och lågbudgetaren Pitch Black. Jag gillar miljöerna i filmen som jag tycker man har fått till ganska bra. Det är pompöst, överdrivet, haha, ja, inget man tar på allvar, men trots att det nästan blir larvigt så funkar det. Konceptet med Necromongers är utomordentligt fånigt (ja, själva ordet är fånigt). Faktum är att väldigt mycket i filmen är fånigt och förvirrande. Vad gör egentligen Judi Denchs rollfigur i filmen? Hela historien med Karl Urban och Thandie Newton är krystad. Trots allt dåligt så finns det nåt som gör att jag sväljer det hela. Det kan ha att göra med att min hjärna helt enkelt inte var redo för nåt mer avancerat. Så filmen är egentligen inte godkänd men just den här tittningen är ändå värd en svag trea. Det var en vin-vinn-situation, helt enkelt (japp, kunde inte låta bli att slänga in en ordvits).

3-/5

Pitch Black

Titel: Pitch Black
Regi: David Twohy
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Vi börjar veckan med en gammal sf-skräckis från sekelskiftet med Vin Diesel. När jag såg filmen 2005 hade jag tydligen sett en hel radda mediokra filmer, filmer som varken var bra eller dåliga, filmer som inte gjorde nåt speciellt intryck. Efter Pitch Black var det dock ingen tvekan om vad jag tyckte. En recension av uppföljaren The Chronicles of Riddick kommer imorgon.

Fasiken vad mycket halvbra eller halvdålig film jag har sett på senaste tiden. Nu var det dags för en film som visade sig vara urdålig. Nu vet jag att många gillar den här sci fi/skräck-rullen, men det gjorde inte jag. Vin Diesel spelar den tillfångatagna rebellen som tillsammans med ett gäng andra, inklusive prisjägaren som fångat in honom, kraschar med ett rymdskepp på en stenig ökenplanet med tre solar (varför ser jag Mikael Persbrandt i hippieperuk framför mig?). Dessa tre solar hjälper i och för sig inte så mycket när de samtliga hamnar bakom en annan planet, vilket gör att våra vänner lämnas i totalt jävla mörker (detta mörker lockar även fram en del otrevliga monster).

Mjaha, det är den vanliga visan: en efter en av skådisarna ska gå åt tills det bara är hjälten, hjältinnan och en sidekick kvar. Det är tråkigt helt enkelt tycker jag. Sen envisas filmmakarna med att använda en massa lustiga kameratrick, plötsliga närbilder och snabba klipp, för att försöka skapa mer spänning och intensitet antar jag. Det funkade i Requiem for a Dream, men det funkar inte här. Det kändes bara som billiga trick. Nja, har inte så mycket att säga mer än att jag tyckte filmen var urbota trist och att den därför går fetbort. En sån här film kan vara det mesta, bara den inte är tråkig. Pluset är tillägnat det som händer på slutet som visar sig vara lite annorlunda när det gäller vilka som klarar respektive inte klarar sig.

1+/5