Serpico (1973)

Med anledning av att Sofia precis skrev om Serpico så skickar jag upp en gammal preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i oktober 2009.

En amerikansk 70-talsfilm i regi av Sidney Lumet och med en skäggig Al Pacino i huvudrollen borde vara en säker hit. Och faktum är att den här filmen har så mycket ”gratis” att den bara pga det får godkänt. Vad har vi då? Jo, vi har en strålande Pacino i sköna frisyrer och kläder (kostymavdelningen har verkligen jobbat övertid här!), härligt slitna men vackra New York-miljöer, och en historia som efter ett tag engagerar. Pacino är klockren som nybliven polis med ambitioner att göra nytta men som upptäcker att korruptionen är så utbredd att det inte går att undvika den. Det är en film om en outsider, om någon som sticker ut från mallen. Kanske är just detta något som man hittar i flera av Lumets filmer? Folk som hamnar i omöjliga, desperata situationer. Förutom en ung Pacino var det kul att se yngre upplagor av andra skådisar som man känner igen (tänker på M. Emmet Walsh och F. Murray Abraham). Historien är intressant men blir aldrig riktigt, riktigt, gripande. Det är nära fyran men det räcker inte ända fram. Filmen bygger för övrigt på den sanna historien om Frank Serpico. (Min kommentar: BOATS är inget nytt med andra ord.)