Across 110th Street (1972)
3 juli, 2022 Lämna en kommentar
Är detta en underskattad klassiker? En klassiker är det defintivt! Underskattad? Oklart. Jag har inte riktigt koll på det, men Fripps filmrevyer-Henke hade inte ens hört talas om filmen när jag hade den på plats två på min årsbästalista för 1972. Då får man nog säga att den flugit lite under radarn. Om nu en film från 1972 kan flyga under radarn.
Across 110th Street är inte en blaxploitation-film även om den utspelar sig i samma miljöer och hämtar många element från den genren. Men det här är liksom på riktigt. Det är intensivt, svettigt och skitigt och med många närbilder på svettiga ansikten, lite som i Sergio Leones westerns. Märkliga kameravinklar används också, holländska såna kanske? Hmm, filmen hämtar nog en del inspiration från film noir. Det förekommer även ett fuskblod som inte ser äkta ut nånstans men det är nästan så att det bidrar på ett positivt sätt. Nästan.
Vi har två giganter i huvudrollerna: Anthony Quinn som den åldrade kommissarien Mattelli och Yaphet Kotto som nykomlingen Pope. De båda mer eller mindre tvingas samarbeta (nej, det är inte en buddy-komedi) kring en utredning om ett rån som gick fel och resulterade i handfull döda. Nu gäller det för Pope och Mattelli att hitta de svarta rånarna innan den italienska maffian gör det.
Filmens inledning är helt underbar med otroligt bra musik av Bobby Womack. Det är inte för inte som Quentin Tarantino använde titellåten under öppningssekvensen i Jackie Brown.
Allt i filmen är politik och/eller korruption. Jag känner igen det från The Wire (yay!). New York framstår som en rutten svamp. Rasmotsättningar är den del av en smutsig vardag. Den italienska maffian samarbetar med svarta men kallar dem för n-ordet eller värre saker. Det är en otäck film med en rad hyperintensiva scener med där folk ska utpressas eller lynchas för att nån vill göra en poäng. Skådisarna dominerar.
Mattelli är en utdöende figur, en dinosaurie. När han går igenom polishuset känner han alla intagna och säger att han ska ordna allt. Han tar mutor men har kanske ett hjärta för alla. Kottos Pope kommer in som ny och opåverkad men får växa upp snabbt.
Slutet är något av klassisker, en klassiker i klassikern, och höjer filmen ytterligare så att det nästan blir toppbetyg.
Öppningssekvensen från Jackie Brown med ”Across 110th Street” av Bobby Womack
Eftersom jag blandade ihop dagarna och publicerade min recension av 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?