Konvojen (2023)

8 september, 2025 2 kommentarer

Efter Nordsjön såg jag ytterligare en norsk film. Inte en katastroffilm denna gång utan en krigsfilm. Konvojen utspelar sig under andra världskriget där vi följer ett norskt skepp som deltar i en konvoj som ska frakta krigsmateriel till Murmansk i Sovjet. Minor, tyska flygplan och ubåtar är ständiga faror.

Jag noterar att en av manusförfattarna är Harald Rosenløw Eeg som ju var med och skrev både Nordsjön och Vågen. De verkar som att de är ett litet team som gör den här typen av norsk genrefilm.

Konvojen är en krigsfilm men det är inte så mycket fokus på action. Istället är det mest av allt ett krigsdrama som handlar om hur besättningen ombord på skeppet ska agera när allt verkar kört. Ska de envist fortsätta mot Murmansk eller vända tillbaka till Island? Kaptenen Skar (spelad av Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) är stenhård i sin linje. Men det börjar skava i relationen med besättningen.

Mm, det är en intressant frågeställning. Hur ska man ställa sig till kriget? Inte delta, går det? Ja, vi vet ju hur Sverige agerade (eller inte agerade) under andra världskriget. Lite kul då att det är en svensk stridspitt ombord på skeppet. Han spelas riktigt bra av Adam Lundgren i valrossmustasch och en växande tatuering som visar hur många tyska plan han skjutit ner.

En bit in i filmen får förste styrmannen ta över ledarskapet på skeppet. Han påminde inte så lite om löjtnant Gorman i Aliens. Räddd, svag, osäker och döljer han även nåt?

Konvojen gör sitt jobb. Den är lagom spännande när besättningen får skydda sig mot ubåtar, röja minor och försöka gömma sig från flygplan (hur ska det gå till?). Som gammal telegrafist som kan (läs: kunde) morse var det kul att se det användas. Om jag minns rätt så var en av telegrafisterna svensk och han åt surströmming. Ombord på ett fartyg. Det borde väl ändå att betraktas som ett krigsbrott?!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Nordsjön (2021)

29 augusti, 2025 7 kommentarer

En (till!) norsk katastroffilm handlar det om idag. Bakom Nordsjön ligger samma personer som gjort en del av de andra norska filmerna i denna trevliga genre som verkar som gjord för Norge. Ja, Sverige har ju faktiskt också lyckats hyfsat en gång med Avgrunden som ju känns aktuell med tanke på den omtalade kyrkflytten. Förresten så tycker jag Avgrunden borde ha hetat Kiruna, åtminstone i Sverige.

För manus till Nordsjön står bl a Harald Rosenløw Eeg som ju var med och startade den här vågen (ehe) av filmer med just Vågen. John Andreas Andersen sitter i registolen precis som han gjorde under inspelningen av Vågen-uppföljaren Skalvet (som vissa kallar Jordbävningen men jag tycker Skalvet låter bättre).

Jag gillar filmens inledning. Om jag minns rätt så använder man autentiska bilder på gamla oljeplattformsarbetare som intervjuas. Eller så har filmmakarna sett till att bildkvaliten påminner om ett nyhetsinslag från 80-talet. I vilket fall så blev jag påmind om serien Makta där ett avsnitt handlar om katastrofen med plattformen Alexander Kielland 1980.

Alla inblandade etableras smidigt: Sofia och hennes kollega Arthur som jobbar med att utveckla smala och långa ålliknande undervattensfarkoster, Stian som är ihop med Sofia och (givetvis) jobbar ute på en oljeplattform, och så Ronny (Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) som är chef ute på Stians plattform. Vi har även ett par personer som befinner sig på fastlandet som följer vad som händer och bestämmer vad som ska ske i sitt kontrollrum med sina stooora informationsskärmar.

Stian är frånskild (givetvis) och har en liten son och Sofia är ”den nya kärestan”. Sofia och Stian står i valet och kvalet om de ska flytta ihop. Sofia påstår för Arthur att hon inte alls är redo för det (och är sonen redo osv) men får ju höra pikar från Arthur mest hela tiden.

Det vore ju inte en katastroffilm om inte en katastrof inträffar. Och mycket riktigt, den platform som Stian jobbar på välter efter att sprickbildning och ras på havsbotten inträffat. Stian befaras drunknad men Sofia och Arthur bryter mot order från kontrollrummet (givetvis) och beger sig ut på en räddningsaktion. Snart visar det sig också att det inte bara är Stian de behöver rädda utan alla stränder runt Nordsjön.

Jag påminns om en film som The Poseidon Adventure men även den briljanta tv-serien Chernobyl (just hur utsläpp, olja i det här fallet, kan påverka en så stor del av världen). Sen är det nåt med känslan som påminner om att vara på en rymdstation. Underwater-vibbar fick jag också men Nordjön är en betydligt bättre film som inte behöver slänga in monster för spänning.

Jag gillade även att vi fick se lite hur Sofia och Arthur jobbar med att utveckla Eelia, miniubåten. Vi fick till och med se en liten JTAG-debugger som Arthur använde för att programmera mikroprocessorn i Eelie. Det är inte ofta man får se nåt som faktiskt ser realistiskt ut på det sättet. Namnet Eelia kommer om jag förstått saken rätt från ett ålliknande djur som förekommer i spelet The Legend of Zelda.

Filmen är möjligen lite förutsägbar. Jag förstår ganska tidigt vilka som kommer att gå åt och vilka som klarar sig. Men som helhet funkar det bl a för att våra hjältar inte beter sig idiotiskt utan oftast tar smarta beslut. Ja, just det, jag gillar även att filmen inte räds för att kritisera norsk politik kring oljeborrningen. En stark trea blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Kon-Tiki

26 mars, 2013 8 kommentarer

Kon-TikiTitel: Kon-Tiki
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
År: 2012
IMDb | Filmtipset

I somras var jag och min pappa i Peru på en härlig semester där vi bl a vandrade till Machu Picchu och badade i Titicacasjön. Vår researrangör hette Kon-Tiki Resor (ja, de har valt att särskriva sitt namn). Nu kan man säga att cirkeln är sluten då jag och min pappa var och såg filmlandet Norges senaste stolthet, Kon-Tiki. Det handlar alltså om filmen om Thor Heyerdahl och hans äventyr då han färdades från Peru till Polynesien på en flotte gjord av balsaträ.

Flotten hette Kon-Tiki, som alla vet, och det är ett av namnen på den peruanske skapelse- och solguden som enligt legenden steg upp ur Titicacasjön och förde sina medmänniskor västerut. Det vanligaste namnet vi hörde när vi var i Peru var dock Viracocha eller möjligen Kon-Tiki Viracocha. Så jag skulle kunna klaga på en dålig översättning och kalla den här filmen för Viracocha.

Egentligen är det här en ganska tunn historia men det som filmmakarna har fått till är en bra stämning. Heyerdahl själv är i mina ögon inte nån jätteintressant karaktär. Det är troligt att den gamla dokumentären från 1950 är en mer sevärd film och om man får tro min bloggarvän Movies – Noir så har jag rätt i min misstanke. Det filmen fokuserar på är Heyerdahls envisa äventyrlusta, att han inte kan släppa nåt som han gett sig fan på att genomföra. Och när han genomfört den grejen så kommer han ge sig på nästa äventyr. Detta är nåt som Heyerdahls fru inser under filmens gång och just det är nåt som filmen försöker göra till huvudstoryn.

Visuellt är det väldigt snyggt gjort. Dessutom tycker jag alltså att man har fått till stämningen på flotten bra. Det finns både tristess och spänning här. Ett problem kanske är att man lagt till lite väl många hajattacker för att öka spänningen. Kanske skulle man ha fokat mer på det psykologiska dramat att vara ombord på en flotte i 100 dagar utan kontakt med omvärlden förutom de andra besättningsmedlemmarna.

Som sagt, många hajar och valhajar blir det. Men det finns inte så mycket att bygga historien på kanske. Nu blir det en blandning av hajattacker, spänningar ombord på flotten som aldrig riktigt går på djupet, och frågan om man kommer att komma fram överhuvudtaget. Lite fascinerande är hur pass mycket man chansade som man gjorde. Typ: ”Vi knyter ihop några stockar och så får vi se var vi hamnar”. Det är i alla fall så som filmen framställer det.

Jag gillade Gustaf Skarsgårds rollfigur, svensken Bengt Danielsson, mest. Han var lugn och kom med ganska roliga kommentarer mest hela tiden. Lite typiskt ändå är att han i filmen kröp ihop under filtar och låg och kved i slutet när man under en ”spännande” sekvens skulle surfa över ett korallrev. Men så är det ju en norsk film också. Fast ner i ”hajburen” gick han. Dagen efter jag såg filmen lyssnade jag på en intervju med Danielsson i programmet Godmorgon, världen! och där framgick det att Danielsson inte gömde sig under filtar utan snarare var uppe på ”däck” och fick masten i huvudet. Dessutom framgick att Skarsgård har fångat Danielssons röst och karaktär perfekt.

Jag gillade även skådisen som spelade Heyerdahl. Han kändes helt rätt. Spinkig, pirig, envis och lite galen. Möjligen var han lite valpig.

Historien med Heyerdahls fru känns väl kanske också lite tunn. Alla dramer i filmen görs lite med vänster hand. Men så är fokus också på själva äventyret. I början går också allt väldigt snabbt. Varför vill Thor göra det han gör? Viktigheten av det hela framgår inte riktigt. Det är liksom inte månen man ska till heller. Det man ska bevisa (att Polynesien från början befolkades av människor från Sydamerika och inte Asien) känns inte superviktigt heller. Jag saknar stakes.

Favoritscenen som var snyggare än nån scen i Life of Pi var när man zoomade ut från flotten, ut i rymden via månen och tillbaka igen. Synd att man inte satsat lika mycket på att få till ett drama ombord. Men det går ju inte att hitta på för mycket. Men ändå, drama mellan människor blir i slutändan mer spännande än hajar, om ni hajar. Nu blev det mest en påhittad spänning.

3/5

Vill ni läsa några fler flotta recensioner? Ja, här hittar ni fyra i alla fall: Movies – Noir, Flmr, Fiffi och Sofia.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,