A Million Ways to Die in the West (2014)

3 juni, 2014 17 kommentarer

MustaschPrrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.

Jag är inte så bekant med Seth MacFarlane. Det jag kände till innan jag slog mig ner på Rigoletto för att se hans senaste film var att han ligger bakom tv-serien Family Guy, en film om den talande teddybjörnen Ted samt att han var värd på 2013 års Oscarsgala.

Filmen inleds pampigt med en ändlös följd av vackra panoramabilder på de klassiska westernbergen. Ni vet hur de ser ut. Än så länge är det inget som skvallrar om att det här är en komedi eller parodi. Här hade jag faktiskt väntat mig nåt litet skämt. Att man under förtexterna twistat till det lite kring de bilder man visade. Men det enda som stack ut var att förtexterna pågick i vad som kändes en evighet.

Sen börjar filmen och vi får träffa vår (anti)hjälte, fårfarmaren Albert Stark (MacFarlane), precis när hans flickvän (Amanda Seyfried) inser att Albert är en fegis och att deras förhållande inte kommer leda nån vart. Hon hookar istället upp med mustaschprydde Doogie Howser (sorry, jag kan inte se Neil Patrick Harris som nån annan än Dr Howser).

Alberts liv tar en vändning till det bättre, eller åtminstone det oväntade, när Anna (Charlize Theron) anländer till hålan i Arizona. Albert blir förtjust i Anna, och Anna i Albert. Vad Albert inte vet är att Anna är gift med revolvermannen, mannen utanför lagen, hårdingen Clint (Liam Neeson). Kaktusarna darrar.

Jag gillade en del av skämten. A Million Ways to Die in the West är hyfsat underhållande. Det är aldrig tråkigt, även om den är lite för lång förstås. Måste alla filmer klocka över två timmar nu för tiden? Det är låg nivå på skämten, under bältet. Kiss, bajs, sex, sperma, får som kissar, mustaschprydda män som bajsar i cowboyhattar. Men om man skrattar eller tycker det är roligt så skulle jag säga att det är hög nivå.

Filmens humor är inte riktigt min typ av humor så jag skrattade inte så mycket. Skämtet om att prostituerade Ruth (Sarah Silverman) inte vill ha sex… med pojkvännen Edward (Giovanni Ribisi) innan äktenskapet dras två gånger för mycket.

En sak som störde var idioten bredvid som satt och fipplade med mobilen stup i kvarten (eller snarare tre gånger per kvart) under filmens inledande halvtimme. Han försökte dölja ljuset genom att hålla handen framför skärmen men det gjorde egentligen saken värre eftersom det visade att han visste att han gjorde fel men ändå så gjorde han det. Idiot.

Ytterligare en detalj som jag tror störde en hel del var att jag hade sett filmens trailer två gånger. Många av skämten hade jag alltså redan sett och när de var dags för dessa i filmen så blev ju givetvis effekten betydligt sämre. Satans trailers. Ta bort dem.

Många delar av westerngenren driver man givetvis med. Slagsmålen i saloonen, hästparkeringen utanför saloonen, bordellerna, pistolfajterna, indianerna, ja, det mesta. Jag tycker ändå inte man får till en riktigt skarp parodi. Kanske skulle man se Mel Brooks Blazing Saddles för att se om den är bättre? Bäst tyckte jag nästan var när man drev med hur stora ögon Amanda Seyfried har, och det har ju inget med westerngenren att göra. Kanske MacFarlane inte riktigt visste vilken typ av film han ville göra?

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tomsep

Filmen sågs i samarbete med Henke som också skrivit om filmen. Sen tidigare har även Fiffi och Christian delat med sig av sina åsikter.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Good Night, and Good Luck.

3 maj, 2012 7 kommentarer

Titel: Good Night, and Good Luck.
Regi: George Clooney
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Under 50-talet så fick en senator i USA vid namn Joe McCarthy kommunistjägarfeber. Allt och alla kunde vara misstänkta hot mot landets säkerhet. Den populäre radio- och tv-mannen Ed Murrow och hans kollegor på CBS gör en serie reportage där man ifrågasätter McCarthys metoder och de hamnar då i konflikt med inte bara kommunistjägarsenatorn själv utan också den amerikanska militären och sina egna chefer.

Det är bara att konstatera att George Clooney är en ytterst kompetent regissör. Nu har jag i och för sig bara sett just den här filmen. Får ta och kolla in hans debut, Confessions of a Dangerous Mind, också (den är väl ganska annorlunda känns det som). Good Night, and Good Luck. är hur som helst riktigt välgjord och har en lugn (och på nåt sätt mysig) stämning över sig. Det här är så långt man kan komma ifrån Armageddon eller liknande sörja som Hollywood spyr ur sig (tillsammans med en del bra sörja).

Det visade sig vara en smart film som inte är publikfriande på nåt sätt och den tar ej heller till brösttoner i sin kritik av vissa element i det amerikanska samhället. Kritiken blir inte mindre aktuell idag bara för att filmen utspelar sig på 50-talet. Snarare tvärtom, med tanke på att man borde lära sig av historien. Jag ser filmen som stark och direkt kritik av Bushadminstrationens agerande men ändå smakfullt utförd kritik.

Samtliga skådespelare (inklusive McCarthy själv, haha) håller hög klass. Clooney själv har tagit en tillbakadragen roll och låter David Strathairn briljera som Murrow, som pratar med en kallt intensiv och mässande stämma som man inte kan låta bli att lyssna på. Bra bra. Det finns två sidohistorier i filmen som kanske inte är riktigt lika intressanta som huvudspåret, och kanske sjunker mitt intresse en aning då. Men sevärt är det hela tiden.

Fotot är stilrent svartvitt och cigarettrök blir oftast snyggt på film (det röktes en hel del på 50-talet och därmed i den här filmen). Angående McCarthy så kan man notera att det alltså bara användes autentiska nyhetsklipp på McCarthy när han var med i filmen. Jag läste nånstans att vissa testpubliker tydligen kommenterat just McCarthy och tyckte att skådisen som gestaltade honom spelade över. Hehe, ja, det var tydligen så han var alltså.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,