The Wild Bunch (1969)

9 juni, 2015 8 kommentarer

The Wild BunchEn gammal recension av en film som jag skrev om på ett s.k. Internet-forum (ett numera utdött fenomen).  Anledningen till att den kommer just nu? Ja, ingen speciell anledning alls, förutom att det handlar om en riktigt bra film samt att jag vill få in gamla recensioner på bloggen och det var dags för den här. Och så tror jag filmspanarbrodern Joel gillar den här?

Oj, oj, vilken överraskning! Jag vet inte hur många filmer av Sam Peckinpah jag har sett men det är inte speciellt många. Jag har sett The Getaway med Steve McQueen och den var hyfsad… Nu när skriver det här i ”realtid” så upptäckte jag att jag även har sett Balladen om Cable Hogue. The Wild Bunch har en del av den sorgliga stämning som jag fann i Balladen om Cable Hogue. William Holden spelar en åldrad rånare i början av 1900-talet som tillsammans med sitt gäng försöker föra en rånartillvaro (fast det är givetvis alltid den sista kuppen det är frågan om). De är jagade av män lika giriga som de själva.

Jag säger det direkt: The Wild Bunch är bättre än samtliga av Sergio Leones västerns. Filmen har en matinékänsla som är svärtad med ett allvar och en sorg som Leone inte lyckades hitta. Det är spännande samtidigt som man vet att ”det här aldrig kan sluta lyckligt”. Skådisarna gör sina åldrande karaktärer suveränt. Det enda jag kan sakna är en stark kvinnlig karaktär. Men det känns lite som Peckinpah handlar om våld, sprit och kvinnor som objekt (inget annat). Hur som helst, filmen är grym och grymt bra och jag saknade inte Clintan ett ögonblick. En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av The Wild Bunch.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Kiss Me Deadly

30 december, 2011 6 kommentarer

Titel: Kiss Me Deadly (Natt utan nåd)
Regi: Robert Aldrich
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Hårda deckaren Mike Hammer (Ralp Meeker) håller en kväll på att köra på en förvirrad kvinna som står mitt ute på landsvägen. Han plockar upp henne och får höra att hon har rymt från en psykiatrisk anstalt. Till slut får skurkarna fatt i dem och Hammer blir slagen medvetslös och kvinnan dödad. De båda placeras i Hammers bil som rullas utför ett stup. Mot alla odds överlever Hammer och nu är han fast besluten att hitta mördarna och vad som ligger bakom. Eftersom det är Mike Hammer som är huvudperson så bygger filmen följaktligen på en roman av deckarförfattaren Mickey Spillane. Enligt den sköna filmaffischen ska vi bjudas på blood red kisses och white hot thrills. 😉

En skön film noir med en bra inledning som gav lite David Lynch-vibbar. Det är mystiskt och varken vi, eller Mike Hammer, förstår vad som pågår. Förtexterna är väldigt fina, bak och fram och med musik med Nat King Cole (som ju även förgyller In the Mood for Love med sin sammetslena stämma). Efter inledningen tyckte jag det blev lite ointressant ett tag. Kanske beror det på att filmen åldrats lite grann. Sen dyker en mystisk låda upp som innehåller nåt potentiellt farligt vilket också Hammer får uppleva. Här blir det lite science fiction-känsla plötsligt. Det var ganska oväntat och det lyfte filmen. Ralph Meeker funkar i rollen men Bogart är ju oslagbar i den här typen av roller. Jag gillade Hammers metod att övertala folk att prata: det räckte med en eller två örfilar så veknade alla, män som kvinnor. I dagens filmer brukar det krävas mer än så. Godkänt blir det hur som helst för denna film av regissören Robert Aldrich (The Dirty Dozen, What Ever Happened to Baby Jane?).

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,