En profet (2009)

21 september, 2015 4 kommentarer

En profetMed anledning av att jag nyligen skrev om den nu bioaktuella Dheepan kommer här en gammal recension av regissören Jacques Audiards tidigare filmen En profet. Texten skrevs i april 2010.

En film om Malik, en ung man som vi inte får veta något om förutom att han ska sitta av ett långt fängelsestraff. Fullständigt bortkommen, i tron att han ska kunna sköta sig själv och skita i andra, kastas han in i en värld av våld och makt. Malik (Tahar Rahim) blir efter ett tag assistent åt den som styr i fängelset, en korsikansk gangster vid namn César (Niels Arestrup). Så småningom får Malik uppgifter att utföra under sina permissioner, uppgifter som Malik sköter till belåtenhet men samtidigt knyter han kriminella kontakter både till höger och vänster.

Även om filmen inte helt följer fängelsefilmsmallen så finns ändå hela tiden en svettig nerv som aldrig släpper taget. Filmen har även inslag av surrealism som varken blir enbart udda inslag eller tar fokus från berättandet. En sak som var annorlunda var att Spoiler den man som Malik mördade i början i fängelset visar sig för Malik i form av en gammal vän och inte som en ondskefull vålnad Spoiler slut. En annan sak som jag tänkte på var att man under filmens gång tänkte att nu kommer det gå åt helvete; nu kommer Malik fördärvas av våld, droger, sex eller makt. Men filmen låter aldrig detta hända.

Med en annan utveckling av historien, med ett annat typ av berättande, och med ett annat slut så hade det här kunnat vara en rå fängelsefilm som enbart visat hur jobbigt det är att sitta i fängelse. Eller så hade det varit en sån där Nyckeln till frihet-historia med en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag har sett den. Maliks motiv till sina handlingar kan man fundera över, var det så att han faktiskt hade en sorts plan eller var det bara rädsla, förvirring och kaos över allt som hände?

På samma sätt har filmen även en Tarantino-estetik över sig när man på ett coolt och vedertaget sätt fryser bilden och med en text presenterar den som är i bild. Men detta tar aldrig fokus från filmens själ (oj, vad pretto detta låter, haha). Slutscenen är även den ett bra exempel på just på samma grej. Den hade kunnat vara enbart cool Spoiler men eftersom Malik ”väljer” kvinnan och barnet blir det nåt mer. Ett ställningstagande. Malik vänder det kriminella ryggen och börjar ett nytt liv Spoiler slut. Så tolkar jag det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nuit blanche

20 januari, 2013 8 kommentarer

Nuit blancheTitel: Nuit blanche (Sleepless Night)
Regi: Frédéric Jardin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vill inte skryta på nåt sätt. Eller, jo, det vill jag, haha. Hur som helst, så har jag tipsat en viss Movies – Noir (aka Kungen av Eurocrime) om en fransk crimethriller från 2011 som han inte hade hört talas om. Direkt efter att jag sett filmen i fråga så jag gick jag in på Filmtipset där jag är kompis med M-Noir och till min förvåning hade han inte sett den, eller åtminstone inte betygsatt den. Jag kände direkt att jag ville tipsa om filmen, vilket jag gjorde med den trevliga tipsfunktionen som finns på Filmtipset. Haha, är det här ett reklaminlägg för Filmtipset, tro? Ja, kanske det. 😉

Nuit blanche är en actionfilm. Det är en actionfilm. Vi får action från början till slut. Vi får action och spänning. Vi kastas direkt in i handlingen. Två poliser, huvudpersonen Vincent och hans sidekick Manuel, slår till mot en knarktransport. Poliserna visar sig vara korrupta då de behåller knarket själva. Ägaren till knarket kidnappar Vincents son och kräver knarket i utbyte. Det blir en lång natt för Vincent som åker till knarkkungens nattklubb för att göra bytet. Givetvis uppstår det komplikationer och Vincent upptäcker att han inte kan lita på nån. Det enda han är intresserad av är att rädda sin son.

Oj, oj, säger jag bara det. Den här filmen tog mig på sängen. Början är lite förvirrande eftersom vi kastas in i handlingen direkt. Det är lite svårt att förstå om Vincent är kriminell, polis eller bägge två samtidigt. Efter ett tag känner jag dock att jag struntar i det. Jag sympatiserar med Vincent och jag vill att han ska rädda sin son. Förutom den känslomässiga förankringen som filmen får till så är actionsekvenserna underbara och stenåldersbrutala. Det är intensivt, grymt och spännande.

Det som är lite speciellt är att nästan hela filmen utspelas på samma ställe: nattklubben där sonen hålls fången och knarket är gömt i en väska. Detta ger en speciell känsla med scener med musik och massor av folk samtidigt som vissa personer försöker hitta andra personer som försöker fly undan. Det ger en speciell nerv som jag gillar. Jag kommer att tänka på nattklubbsscenen i Collateral. Till den här nattklubben kommer även den ”hederliga” delen av den franska poliskåren.

En sak jag kom att tänka på är att filmen i vissa avseenden nästan är uppbyggd som en förväxlingskomedi. Personer spelar roller, väskor byter både plats och ägare, folk vet inte vem som är vem, det springs in och ut genom dörrar. Skillnaden här är att om du springer in genom fel dörr så får du en kula i bröstet. Jag gillar filmen, så enkelt är det. Den är brutal och Tomer Sisley som Vincent förmedlar en desperat känsla på ett bra sätt.

Om ni undrar över titeln Nuit blanche, som jag gjorde, så är Nuit Blanche en sorts fransk kulturnatt då museer och liknande institutioner har öppet hela natten. I filmen är alla vakna hela natten. Skillnaden är väl att tempot är lite högre än det brukar vara på museum och dessutom riskerar man livet.

4-/5

PS. Själv fick jag tips om filmen från podcasten Filmspotting: SVU där värden Matt Singer sjöng dess lovsång.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,