Invasion of the Body Snatchers (1956)

11 oktober, 2010 2 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Don Siegel
År: 1956
IMDb | Filmtipset

He, jag gillade det här. Efter att ha sett alltför många b-filmer inom science fiction-genren så trodde jag att även denna skulle vara b. Den visade sig ganska överraskande vara en tät och spännande suspense-thriller där man inte vet vad som händer och man svävar i samma ovisshet som huvudpersonerna i filmen. Visst, vi förstår att människor i en liten stad tas över av kopior, men allt känns mystiskt och stämningen är bra. Just det här med att nåt som man är van vid plötsligt känns väldigt fel och att alla tror man inbillar sig är effektfullt på film.

Att filmen är ett barn av sin tid av anti-kommunistpropaganda är helt klart. Inget som stör så mycket. Historien i sig är tillräckligt bra även om vissa repliker blir väl övertydliga. Ja, det blir nästan roligt ibland. Den förekommer även ganska tänkvärda filosofiska tankar som t ex att om en människa tappar sina känslor lite mer för varje dag, blir lite hårdare för varje dag, så är det svårt att kämpa emot. Om man däremot märker att ens medmänniska från en dag till en annan förlorat alla sina känslor så reagerar man.

Nej, som sagt, det här var en kvalitetsfilm med ett foto som ger stämning, musik som funkar, och skådisar som förmedlar rätt känsla.

3+/5

PS. Jag återkommer med recension av remaken från 1978.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Clash of the Titans

11 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Clash of the Titans
Regi: Louis Leterrier
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nja, haha, jag tyckte det här var ganska underhållande faktiskt. Efter en inledning med datoranimerade flygfän befarade jag att jag hade två timmar i Van Helsing-klass framför mig. Men det här var klart bättre än 2001 års sämsta film. Visst, det kryllar av cgi-monster: skorpioner, manliga vildvittror, ett sjömonster i form av Kraken – och Medusa med sitt ormhår. Men jag tyckte det var bra gjort det mesta. Sam Worthington som Perseus ger filmen en sorts äkta känsla. Trots att det är en lättsam film så verkar han inte gå på tomgång. Hans roll påminner en hel del om rollen i Terminator 4: en motvillig hjälte som inte vill inse att han är speciell. Det förekommer en del mysig humor, inte för mycket, inte för lite. Mads Mikkelsen bidrar med dansk tyngd. Manuset är ju inget att hurra för, men det som är trevligt är alla de olika miljöerna och varelserna som dyker upp, som t ex färjekarlen Karon. En sak som är lite märklig är filmens titel då ju inte några titaner är med!

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Lätting i lumpen

10 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Tire-au-flanc 62 (Lätting i lumpen)
Regi: Claude de Givray, François Truffaut
År: 1960
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen hade SVT en fransk filmvecka med en kvintett franska nya vågen-filmer. Jag lyckades spela in två av dem och nu har jag sett den första. Något överraskande visade det sig vara en fjantig jönskomedi. Men det är väl som nån nämnde på ett filmforum: Nouvelle vague handlade inte främst om genre utan om känsla, inspelningsteknik, attityd. Den svenska titeln på filmen, Lätting i lumpen, antyder att det är något av en buskis. Och ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

Tydligen är det en sorts remake på en Jean Renoir-rulle från 1928; Tire au flanc som den heter i original betyder tydligen latmask, slöfock, nån som försöker komma undan sina arbetsuppgifter. Nä, jobba hårt är väl inget rekryterna som ska göra lumpen som vi möter i filmen är så sugna på. Manus i filmen saknas i princip. Vad vi får se är en serie osammanhängande buskissketcher. Nån sorts huvudperson är en överklasstönt (Christian de Tillière) som är helt felplacerad i det militära. Man kan säga så här: han får det jobbigt.

Under filmens gång tänker jag en del på Woody Allen eller Monty Python. Det förekommer en hel del fantasifullt berättande, kreativ klippning, en lekfullhet som skulle kunna vara mysig men som för mig bara är tröttsam. Det känns bara som nån jobbig unge som hoppar upp och ner och skriker ”titta på mig, titta på mig, jag är superrolig och helt galen, fan vad rolig jag är!”.

Problemet är att det inte är roligt. Bara tramsigt. Jag vet inte, fanns det nåt som var bra i filmen? Förmodligen hade jag uppskattat filmen betydligt mer om jag sett den när den kom på 60-talet då den har en del annorlunda filmiska grepp. Men, tyvärr, nu känns den som en riktigt daterad komedi. En fransk Repmånad med en fransk Stig Helmer. Nej, sorry, franska nya vågen, om det här är vad ni har att erbjuda så är jag inte ett fan.

2-/5

PS. Filmnördklubben noterar: Under filmen ritar ett flygplan en text i himlen. ”Cahiers du cinéma” skriver planet och detta är alltså namnet på det franska filmmagasin som många av nya vågen-regissörerna var skribenter i.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , ,

The American

10 oktober, 2010 4 kommentarer


Titel: The American
Regi: Anton Corbijn
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Jag hade en del förväntningar på det här. Anton Corbijns förra rulle Control var helt ok (väldigt snygg men med en del brister i berättandet). Sen var George Clooney med och många av de rullar som han har varit med i på sistone har varit riktigt bra (Syriana, Up in the Air, Michael Clayton t ex). Men nej, jag blev besviken. Det här var tyvärr inte bra. Jag vet inte riktigt hur Corbijn har tänkt här. Filmen känns som en pretto-Bourne.

Jag får även lite vibbar av Yrke: Reporter. Det finns bitvis lite av samma känsla: en man utan identitet som liksom lever i ett vakuum. Det hade kunnat vara en bra film, kanske om Tom Tykwer stått för regin. Nu håller filmen inte ihop. Det är inte tillräckligt mycket Bourne-spänning, och det är inte tillräckligt mycket bra pretto-känsla heller. Clooney har några få filosoferande samtal med en präst i den lilla italienska bergsbyn som han flyr till efter debaclet i ”Dalarna”, men det räcker inte.

Ett lite roligt fel var när man fick se ett tidningsurklipp från en svensk tidning. Där stod det ”tree döda kroppar har hittats”. Ett så enkelt fel borde ha upptäckts. Jag noterade att det var ganska många svenskar med i eftertexterna och det verkade inte bara vara såna som hjälpte till just under inspelningen i Östersund. För övrigt, hade jag gärna sett fler scener från Sverige; snö är alltid trevligt på film. Kul dock med Björn Granath som ju fick vara med i en kort kort stund.

Filmens problem är att det inte finns någon spänning. Clooney går mest omkring och inte vet vad han ska göra (fast han gör det helt ok rent skådismässigt). Det finns ingen nerv, varken psykologisk eller mer fysisk. Scenerna mellan prostituerade Clara och Clooney var INTE bra. Det fanns några riktigt dåliga scener här, som t ex när Clara får för sig att hon ska bada. Lite gubbsjukevarning på Corbijn här. Njae, filmen kommer inte fram till något alls, och den där historien med prästen leder inte heller någonstans alls.

2/5

PS. Visningen som jag var på var, i alla fall i början, en katastrof. När man filmen började efter reklamen hade man glömt vrida på nåt objektiv på projektorn vilket gjorde att bilden var alldeles ihoptryckt och dessutom klippt nedtill ovanför textremsan. Dessutom släntrade några lallare in med popcorn och cola i mörkret för sent samtidigt som vi andra i salongen försökte komma ut och göra nån i personalen uppmärksam på bildfelet. När till slut bilden var rätt efter kanske två-tre minuter så var dörren kvarlämnad öppen. Jag själv sprang ut och stängde dörren eftersom det läckte in ljud utifrån. Det är ju för att få det tyst i salongen som man har en dörr, men det funkar ju inte så bra om den är öppen, gah.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , ,

Ur marionetternas liv

7 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Ur marionetternas liv
Regi: Ingmar Bergman
År: 1980
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Ur marionetternas liv är Ingmar Bergman med ett ganska mörkt sinne, vilket kanske inte är så konstigt eftersom filmen gjordes under hans exil i Tyskland. Det är psykoanalys på film. Karaktärernas innersta känsloliv läggs fram helt öppet. Tankar om livet, åldrande, sex, döden var uppenbarligen nåt som tog upp en stor del av Bergmans känsloliv. Bitvis blir filmen en form av gestaltning av Bergmans text och kanske inte så mycket en film som står på sina egna ben.

Filmen har dock ett ganska trevligt upplägg rent ytligt. Den är uppdelad i episoder som inleds med en text om vad scenen kommer att handla om, som vanligt är det vit text på svart bakgrund. Inledningen av filmen är på ett sätt slutet av hela filmen. Vi får i början alltså se ”katastrofen” som den kallas och sen sekvenser med olika personer både före och efter denna händelse. Som vanligt handlar det om ett par i övre medelklassen som är framgångsrika karriärmässigt men som har ett något stört känsloliv, inte minst mot varandra. Mannen drömmer drömmar och tänker tankar om att döda sin fru. Fast han drömmer även mer trevliga drömmar där det är närhet och ett lugnt sinne som dominerar. Fast mest är det ångest och ångest för ångesten.

En del scener känns kanske lite lösryckta som om de inte hör ihop med resten av filmen. Fast det är alltid riktigt bra skådespelarinsatser, foto, osv så det gör inte så mycket. Bitvis känns det som ett gäng kortfilmer ihopsatta till en långfilm. Det gör inte heller så mycket, det finns ett tema som binder ihop det hela. Nästan i alla fall.

Mmm, jag gillar det. Det är en enkel, skarp film med Bergman på ett bra filmhumör. De tyska skådisarna gör ett bra jobb. Skönt med lite tysk Bergman, det ger en annan känsla. Bergman leker en del med formen. Prologen och epilogen är i färg medan allt där emellan är i riktigt snyggt i svartvitt. Fotograf är givetvis parhästen Sven Nykvist.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

Destination Moon

6 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Destination Moon
Regi: Irving Pichel
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Nyligen köpte jag ner mig på ett antal sf/postapokalyps/atombombs-filmer. Nu var det dags för den äldsta av dem. Jag tänkte nämligen att jag tar dem i tidsordning. Men oj, vad segt detta var! Jag trodde jag skulle få lite rolig sf, men jag glömde att det var en film från amerikanskt 50-tal. Det är träigt skådespel och en seg och förutsägbar handling. Man skulle kunna jämföra handlingen med Apollo 13. En färd till månen planeras med vissa problem. Till slut kommer man iväg men givetvis tillstöter problem och det är tveksamt om man ska lyckas återvända till jorden.

Början kändes ganska lovande, i alla fall välproducerat rent tekniskt. Och… det var väl det positiva jag har att säga. En dummerjöns har tyvärr kastats in i besättning, vilket känns fullständigt töntigt och orealistiskt. Snubben gnäller hela tiden på allt möjligt och tror inte att raketen ens kommer att lyfta trots att han borde vara väl insatt i hur det funkar. Han fattar inte ens vad tyngdlöshet är. Detta blir bara löjligt. Tanken är väl att det ska vara nån som gestaltar tittarnas känslor (och det kanske funkade 1950). Det finns två moment som med all snällhet i världen skulle kunna beskrivas som spännande: dels när en i besättningen försvinner ut i rymden och dels när man ska lyfta från månen.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , ,

Ond tro

6 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Ond tro
Regi: Kristian Petri
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Som så ofta efter att jag har sett en film med foto av Hoyte van Hoytema kan jag bara konstatera att han är filmfotografernas kung, åtminstone i Sverige. Förmodligen kommer han snart att även ansvara för fotot i stora utländska produktioner. Att jag nämner fotot direkt beror på att det var det första som slog mig. Jag kände direkt att om filmen nu skulle vara medioker i övrigt så visste jag att jag i alla fall skulle få en visuell upplevelse av högsta klass.

Mona, spelad av danska Sonja Richter, blir besatt av en mördare som härjar i en stad. Hon har sett, eller tror, inbillar sig ha sett mördaren. Filmen är en sorts närgången betraktelse av en människas psyke, eller psykiska kollaps. Fast när filmen är slut känns det som vi varken vet mer eller mindre om Mona. Miljöerna som det hela utspelas i är parkeringsgarage, industriområden, öde gator med opersonlig mörk stämning. Filmens ljud är skarpt. Allt från fräsandet när nån tänder en cigarett till när nån går med högklackat i en korridor.

Ond tro är en något udda upplevelse, alltså om man jämför med en standard-thriller från Hollywood. Däremot kan man säga att det är en ganska typisk europeisk art-farty-thriller. På gott och ont. Istället för att vara lite spännande hela tiden har den en lågmäld stämning för att plötsligt mot slutet bli riktigt spännande.

En sekvens som utspelas i ett ensligt beläget hus är bland det bästa jag har sett i suspense-genren och dessutom den snyggaste. Ljussättningen här fick mig att tänka på en sekvens från Coen-brödernas Blood Simple. Ni som har sett Blood Simple kommer att förstå vilken scen det är jag tänker på.

Nånstans i mitten av filmen dyker det också plötsligt (återigen plötsligt) upp en spänningssekvens som är riktigt bra. Ja, det är märkligt, när Petri väl vill så gör han stilren, enkel, effektiv spänningsfilm. Jag tänker en del på österrikiska Jessica Hausners film Hostel – och även en del på Haneke. Filmen rekommenderas om man är redo för en ganska långsam pretentiös hårdtuggad psykthriller med ett fantastiskt foto där det röks oproportionerligt mycket cigaretter.

3+/5

PS. Ja, mycket riktigt visar det sig att van Hoytema fotar de kommande stora produktionerna The Fighter (med bl a Christian Bale) och Tinker, Tailor, Soldier, Spy (med regi av Tomas Alfredson)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , ,

Micmacs

5 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Micmacs à tire-larigot (Micmacs)
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Micmacs går i klassisk gammal Jean-Pierre Jeunet-stil. Filmen, som man skulle kunna kalla en anti-vapenindustri-film utformad som en heist-film, utspelas i Paris, ett Paris i ett sorts parallelluniversum skapat av Jeunet. Här är skorstenarna på takåsarna lite extra parisiska. Allt går i färgerna brunt och grönt. Det kryllar av prylar, Jönsson-ligan-prylar, manicker i fantasifulla miljöer. Personerna i filmen är väl något av karikatyrer och inte speciellt intressanta, vilket gör det svårt att ta filmen på allvar. Nu är det i och för sig en komedi, och det är väl småputtrigt mest hela tiden. Jag kan tycka att det är lite överdrivet alltihop, lite studentspex-varning över det. Man kan lätt bli lite trött på Jeunets stil, det blir fånigt ibland. I Amelie fick han ihop det perfekt. Där fanns, förutom det visuella och tekniska, även en rörande historia. Micmacs är ”bara” en rolig rulle, men sevärd om man vet att man gillar Jeunet. En del sekvenser är klockrena, t ex är en explosion-scen riktigt snyggt gjord med en massa finurliga detaljer. Filmen kryllar även av korta, och för Jeunet typiska, sekvenser, en sorts mikrohistorier på runt 10 sekunder.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , ,

Watchmen

5 oktober, 2010 4 kommentarer

Titel: Watchmen
Regi: Zack Snyder
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nja. Början är stilren, snygg och ganska så fantastisk. Jag njuter av det snygga. Förtexterna, det inledande slagsmålet, slow motion i rätt dos och i rätt ögonblick, användandet av musik. Ja, det mesta är rätt. Det fotsätter ganska länge i samma stil. Eller ja det är möjligt att det fortsätter i samma stil hela filmen. Problemet är att filmen är lång och att man till slut tröttnar på avsaknaden av nåt annat än snygga slagsmål. Lite kul är de avdankade hjältarna som inte är några vanliga superhjältar. Ja, de är ju faktiskt bara vanliga människor utan superkrafter, förutom den blåfärgade Doktor Manhattan. Just detta att det är vanliga människor ger väl filmen en viss charm och smutsig känsla. Jag gillar också att filmen utspelas i en alternativ historisk verklighet där bl a USA vinner Vietnamkriget och Richard Nixon är president på 80-talet. Men detta blandas med en ganska tråkig historia utan nån riktig spänning eller känsla. Det är som att luften pyser ur allt mer ur snygg-ballongen. När sen blåpojken tar med sig Malin Åkerman till Mars blir det pekoral. Just dessa scener passar inte alls in i filmen och kalkonen är farligt nära.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , ,

Kommande: Psalm 21

3 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Idag var jag på och såg The American på bio (återkommer med en recension på den). Det som gjorde mest intryck var kanske ändå en liten teaser-trailer innan filmen. En svensk skräckis vid namn Psalm 21. He, jag blev alldeles rädd av den lilla flickan i slutet. En lagom trailer också, bara en kort trailer som det ska vara. Gillade stämningen och att Per Ragnar var med. Det kan väl bli både kalkon och bra av det här. I vilket fall, här är teasern:

Arkiverad under Film, Kommande, Teaser Tagged with

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →