Gränsen


Titel: Gränsen (Beyond the Border)
Regi: Richard Holm
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Mina recensioner brukar ligga i malpåse några veckor innan de dyker upp på bloggen. Nu har jag dock sett en svensk krigsfilm och det är inte något man ser varje dag — eller någon dag alls. Så därför går den helt enkelt före i kön!

Andra som har sett Gränsen: Fiffi och Royale with Cheese.

Gränsen har en hel del förtjänster. Miljöerna funkar exempelvis verkligen för mig. Det är en härlig känsla med svenska soldater som åker på vita blixten (åtminstone kallade vi våra skidor så när jag gjorde lumpen) i snötyngda skogar på andra sidan gränsen till Norge. Vi får följa en liten grupp soldater som ansvarar för en vägspärr nära Norge under andra världskriget.

Det kryllar av klichéer: alla tyska officerare har små runda Himmler-glasögon och pistol istället för k-pist, vi har en norsk motståndsman som dyker upp som gubben i lådan i lusekofta och allt, vi har blivande (gravid!) fru som väntar hemma, vi har en finsk krigsveteran med ett öga vitt. Jag sväljer det, men lite trångt är det allt i halsen.

Historien är något virrig, speciellt beter sig vissa soldater virrigt. Men det behövdes liksom för att sätta igång spänningen när ett antal svenska soldater plötsligt befinner sig på fel sida gränsen. De är alltså inne i Norge och hamnar i konfrontation med tyska soldater.

Matinéfilmskänslan är ganska stor. Framförallt är snömiljöerna riktigt trevliga. Och själva gränsen i sig är bra gestaltad rent bildmässigt. Det råder ingen tvivel om när soldaterna passerar den. Mitt i matinéstämningen förekommer det även ganska grafiskt våld, nästan med splatterestetik, som överraskar mig lite.

3-/5

PS. Bakom mig i salongen satt en grupp killar i typ 16-17-årsåldern. De var tysta under filmen (kanske helt fokuserade på, uppslukade av, filmen) och efteråt konstaterade de: ”riktigt bra för att vara svenskt”, ”kändes fräscht med en svensk krigsfilm”. Det visar ju att det finns en stooor lucka att fylla igen när det gäller olika typer av svensk genrefilm.

H:r Landshövding

Titel: H:r Landshövding
Regi: Måns Månsson
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen skrevs i maj 2009 då tv-serien Diplomaterna var aktuell.

Jag har helt plötsligt och väldigt oväntat sett en femma. Helt ofattbart. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemen. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner.

Björck är en väldigt tacksam person att följa. Det mesta han säger är roligt. Han har pondus samtidigt som han verkar ha noll koll på det mesta. Eller: han har koll men är töntig fast med pondus. Yes? Stilmässigt är filmen otroligt genomtänkt och välgjord. När man i en mer ”vanlig” dokumentär hade valt att klippa i scen och gå vidare till nästa så stannar regissören Måns Månsson kvar i skeendet, eller snarare icke-skeendet. Det här gjorde att jag kom i en sorts transliknande stämning under filmen. Men jag skrattade även skakandes på huvudet ett antal gånger pga hur bisarr filmen är ibland. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värt en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

5/5
 
PS. Ett klipp från Diplomaterna.

Svinalängorna

Titel: Svinalängorna
Regi: Pernilla August
År: 2010

Hmm, något av en besvikelse. Allt är egentligen bra men det är något som gör att jag inte riktigt gillar att man delat upp historien i en nutida med Leena som vuxen respektive barn. Jag dras mest in i den nutida historien, kanske för att det var där filmen började. Sen är ju paret Rapace väldigt bra ihop, känns helt naturliga. Barnen Blad är samtliga bra i sina roller. Tehilla som spelar Leena som barn har hittat ett envist uttryck i sitt ansikte. Man känner hur hon bara vill göra saker bättre och känner ett jobbigt ansvar för sina föräldrar med alkoholproblem.

Det blir det kast mellan nu- och dåtid och ibland känns det som att ingen historia riktigt greppar tag. Jag tycker även filmen känns för kort. Plötsligt är den slut och jag känner att jag vill se mer, både av barn-Leena och vuxen-Leena. Men regissör Pernilla August kände kanske att hon hade berättat det hon ville. Finske pappan (Ville Virtanen) är otäckt bra som full, elak, äcklig och förvirrad — och ibland snäll. Även denna svenska rulle kanske har hyllats lite väl mycket i svenska medier och vid det här laget vet alla, och har fått veta minst tre gånger, att den fick sju minuter långa stående ovationer vid filmfestivalen i Venedig.

3/5

Himlen är oskyldigt blå

Titel: Himlen är oskyldigt blå
Regi: Hannes Holm
År: 2010

Ok. Så skulle jag säga om jag blev tvungen att beskriva Himlen är oskyldigt blå med ett ord. Det finns en del roliga och bra stunder. Det finns en del mindre bra partier. Jag tyckte inte Björn Kjellman riktigt funkade som alkad farsa till Bill Skarsgård. Miljöerna är sköna med sin 70-talskänsla i kläder, prylar och musik. Det är en del naket, lite sex. Sandhamn och Stockholms skärgård är reklam för Sverige känns det som. Dessutom börjar filmen med ett klipp på en 17-årig Björn Borg som intervjuas av Lennart Hylland.

Jag gillar Peter Dalle i rollen som Bills extrapappa som visar sig kanske inte vara så mycket bättre än Skarsgårds riktiga pappa. Dalle driver nämligen en knarkarliga med bas på Sandhamn. Egentligen är filmen är en klassisk uppgång och fall-historia där man skulle kunna, med mycket vilja, säga att Skarsgård spelar en svensk Tony Montana. Slutet blir lite väl utdraget. Sen finns det vissa delar av historien som man inte riktigt fått ihop logiskt kanske men det gör inte så mycket. Helt ok som sagt. Av någon anledning så har filmen, i mina ögon, hyllats lite väl mycket i svenska medier.

3-/5

PS. Om filmen någonsin får biopremiär i USA med titeln The Sky is Innocently Blue så tror jag man blir tvungna att klippa en aning i den där öppningsscenen beroende på det som händer efter Björn Borg-tv-klippet…

Ond tro


Titel: Ond tro
Regi: Kristian Petri
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Som så ofta efter att jag har sett en film med foto av Hoyte van Hoytema kan jag bara konstatera att han är filmfotografernas kung, åtminstone i Sverige. Förmodligen kommer han snart att även ansvara för fotot i stora utländska produktioner. Att jag nämner fotot direkt beror på att det var det första som slog mig. Jag kände direkt att om filmen nu skulle vara medioker i övrigt så visste jag att jag i alla fall skulle få en visuell upplevelse av högsta klass.

Mona, spelad av danska Sonja Richter, blir besatt av en mördare som härjar i en stad. Hon har sett, eller tror, inbillar sig ha sett mördaren. Filmen är en sorts närgången betraktelse av en människas psyke, eller psykiska kollaps. Fast när filmen är slut känns det som vi varken vet mer eller mindre om Mona. Miljöerna som det hela utspelas i är parkeringsgarage, industriområden, öde gator med opersonlig mörk stämning. Filmens ljud är skarpt. Allt från fräsandet när nån tänder en cigarett till när nån går med högklackat i en korridor.

Ond tro är en något udda upplevelse, alltså om man jämför med en standard-thriller från Hollywood. Däremot kan man säga att det är en ganska typisk europeisk art-farty-thriller. På gott och ont. Istället för att vara lite spännande hela tiden har den en lågmäld stämning för att plötsligt mot slutet bli riktigt spännande.

En sekvens som utspelas i ett ensligt beläget hus är bland det bästa jag har sett i suspense-genren och dessutom den snyggaste. Ljussättningen här fick mig att tänka på en sekvens från Coen-brödernas Blood Simple. Ni som har sett Blood Simple kommer att förstå vilken scen det är jag tänker på.

Nånstans i mitten av filmen dyker det också plötsligt (återigen plötsligt) upp en spänningssekvens som är riktigt bra. Ja, det är märkligt, när Petri väl vill så gör han stilren, enkel, effektiv spänningsfilm. Jag tänker en del på österrikiska Jessica Hausners film Hostel – och även en del på Haneke. Filmen rekommenderas om man är redo för en ganska långsam pretentiös hårdtuggad psykthriller med ett fantastiskt foto där det röks oproportionerligt mycket cigaretter.

3+/5

PS. Ja, mycket riktigt visar det sig att van Hoytema fotar de kommande stora produktionerna The Fighter (med bl a Christian Bale) och Tinker, Tailor, Soldier, Spy (med regi av Tomas Alfredson)

Det stora äventyret


Titel: Det stora äventyret
Regi: Arne Sucksdorff
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Jag har tidigare sett filmen Pojken i trädet av naturfilmaren, bland mycket annat, Arne Sucksdorff. Den filmen blandade fina naturbilder med en känslomässig och dramatisk historia. Det stora äventyret är i princip en regelrätt naturfilm men ändå inte.

Som det brukar vara i naturfilmer så får vi följa ett antal djur, men även människor, under en årstidscykel: sommar, höst, vinter, vår, och så sommar igen. Skillnaden är kanske att det här är en sorts svensk 50-talsversion av franska Pingvinresan. Vi har en berättare som poetiskt beskriver det vi ser. Fast jag tycker inte djuren tillskrivs mänskliga känslor som man gjorde i pingvinrullen. Snarare tvärtom: det är nästan människorna som ges djuriska känslor.

I början av filmen får vi följa en rävmamma och hennes ungar. Människorna kommer in i filmen så småningom. I en gård i närheten av rävlyan finns det höns som räven jagar. Och, jag vet inte, i en nutida version av filmen kanske inte rävmamman hade skjutits ihjäl och ungarna därefter bombats ihjäl genom att spränga av en dynamitkubbe i lyan. Nu överlever i och för sig en liten unge som vi får följa under vintern men ändå. Här råder inga tveksamheter kring att skjuta en räv som tar ens höns.

Det är en naturfilm men ganska annorlunda, eftersom man skildrar människor och djur i ett samspel. Det finns en del talande scener, bl a när två småpojkar, som i slutet av filmen är en sorts huvupersoner, först tycker det är sorgligt att ett rådjur har dött men sen inser att det är mat till deras adopterade utter.

3/5

Persona

Titel: Persona
Regi: Ingmar Bergman
År: 1966
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

På vägen hem från mitt vanliga tennispass på lördagförmiddagen så hämtade jag upp ett paket med filmer från Discshop. I paketet fanns bl a Persona. Väl hemma så öppnade jag paketet, grävde fram Persona, satte in dvd:n i spelaren, satte på kaffe och bredde några mackor. Medan kaffet blev klart så kom huvudmenyn på dvd:n upp och jag hörde musiken som spelas i inledningen av filmen. Musiken gick på repeat, om och om igen. Oj, jag kände direkt hur spänningen och nerven steg. Det var bara att slå sig ner i soffan och hoppas att jag skulle tycka att filmen var lika bra som förra gången. Det hela inleddes med en intressant liten pratstund där Ingmar Bergman själv berättar om Persona och dess tillkomst.

Jag nämnde musiken, komponerad av Lars Johan Werle; just i inledningen spelar den en stor roll. Den är helt enkelt sjukt bra. Stämningen blir genast lite obehaglig, jag får känslan av att det är en skräckfilm jag ska se. Inledningen är ett ljud- och bildkollage där bilder från stumfilmskomedier och tecknade filmer blandas med bilder på en erigerad penis (i en åttondels sekund), fårslakt, spindlar och annat skumt. Hur bra som helst i mina ögon. Just ja, några bilder för även tankarna till Jesus korsfästning. Jag kan se den här sekvensen hur många som helst. Blandningen av musiken och bilderna är ren poesi.

Efter detta landar filmen på ett sorts sjukhus där gamla och döda människor ligger till de störda tonerna av droppande vatten (burr). Plus en pojke som inte kan somna om på morgonen efter att klockan har ringt. Han tar fram en bok istället för att läsa men känner att någon, någonting tittar på honom. Med handen försöker han nå en bild där vi omväxlande ser Liv Ullmans och Bibi Anderssons ansikten komma fram ur suddighet. Musiken stegras långsamt, vad är det här för film egentligen? Sen börjar de egentliga förtexterna, där de ansvariga personerna presenteras tillsammans med ögonblicksbilder på Andersson, Ullmann, pojken och andra lösryckta bilder som har, eller inte har, med resten av filmen att göra.

Syster Alma (Bibi Andersson) får nu veta, av en helt underbart torr och saklig Margaretha Krook (som spelar doktor), om skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullmann) som slutat prata. Alma ska spendera sommaren tillsammans med Elisabeth i ett försök att få Elisabeth att tillfriskna. Innan filmen fortsätter ute vid sommarhuset får vi bl a se Elisabeth titta på tv i en oroande scen. Hon kan inte sova och kollar istället på nyheter från Vietnam där en buddhistmunk bränner sig själv till döds (en liknade bild finns ju för övrigt på Rage Against The Machines grymma debutalbum). Krook håller även en härlig monolog, lugnt konstaterande, inför Elisabeth om hur hon genomskådar Elisabeth och hennes försök att slippa undan det här med att tvingas spela en roll. ”Ta livet av sig? Neejdå, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig. Man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte”.

Efter denna inledning utspelas filmen i fortsättningen ute vid sommarhuset där Alma och Elisabeth ensamma konfronterar varandra. Det hela utvecklar sig till en sorts mental kamp mellan de båda. Alma pratar och Elisabeth lyssnar. Inledningsvis är Alma öppen och trivs med att berätta allt. I en het sekvens berättar hon bl a om en sexorgie på en solig sandstrand när hennes fästman var bortrest – och om den efterföljande aborten. Allting ändras dock när Alma inte kan låta bli att läsa ett brev som Elisabeth skickar till doktorn där Elisabeth beskriver hur roligt det är att studera Almas beteende. Alma blir rasande, men börjar själv kanske förlora vem hon egentligen är.

När filmen utspelas ute vid sommarhuset består den till att börja med av ganska korta men intensiva sekvenser där Alma berättar något. Jag vet inte vad det är men jag blir fullständigt indragen av det jag ser. Nu är det helt utan musik. Vi hör bara Bibi Anderssons röst. Fotot är skoningslöst bra: stilrent i svartvitt och med en del experimentella detaljer som funkar perfekt. Man låter varje scen ta den tid den tar. Klippningen är skarp, exakt, det är liksom inget trams. Åh, vad bra. Det kanske är läge att nämna skådisarna också. Bibi Andersson är helt underbar som Alma. Inledningsvis bara snäll och mänsklig men förvandlas sen när hon ser sig som förrådd. Liv Ullmann har en enorm närvaro trots att hon i princip inte säger ett ord.

En intressant detalj är att den fjärde väggen bryts ett antal gånger och det görs dessutom till synes helt medvetet och övertydligt. Filmens absoluta inledning består av en bild av en gammal kinematograf som tänds upp genom att två fräsande kolstavar möts. Syster Alma pratar vid ett tillfälle, i inledningen, rätt in i kameran när hon tvivlar lite på sitt redan utstakade liv (sjuksysterexamen, man, äktenskap, barn). Mitt i filmen brinner filmen upp och det hela övergår i en sorts drömsekvens. Under den klassiska sekvensen när de båda skådespelerskornas ansikten flyter samman tittar båda två rätt in i kameran. Dessutom får vi mot slutet plötsligt se filmfotografen Sven Nykvist (?) själv på en kamerakran under inspelningen.

Varför gillar jag Persona så mycket? Ja, det är svårt att svara på. Jag tycker alla scener innehåller en nerv, en spänning. Bergman vågar verkligen lita både på sina skådespelare och sin publik. Höjdpunkten på filmen är när Alma upptäcker att Elisabeth försöker dölja ett foto på sin son. I en monolog talar därefter Alma till Elisabeth om hur Elisabeth ville bli mor för att hon trodde att andra tyckte att det var just det som hon saknade i sitt liv. Det här en grymt intensiv och otäck scen. Vi får dessutom se den två gånger: först ur Elisabeths perspektiv, hur hon reagerar på det som Alma säger; och sen med Alma i bild, när hon utan pardon berättar om hur Elisabeth önskade sig ett dött barn. ”Du önskade dig ett dött barn!”, ”Du tycker han är äcklig och du är rädd!”.

Jo, just det, jag måste bara nämna en sekvens som jag gillade. Efter att Alma läst brevet som Elisabeth skrev till doktorn så blir hon, helt naturligt, besviken och arg på Elisabeth. När hon kort därefter råkar ha sönder ett glas på marken utanför huset så låter hon medvetet en vass skärva ligga kvar eftersom hon vet att Elisabeth snart kommer att passera där. Hon gjorde mig illa, nu tänker jag göra henne illa. Det är för övrigt precis efter denna scen som filmen brinner upp. Och, ja, just det, sen har vi scenen när Alma tänker kasta kokande vatten på Elisabeth för att få henne att tala. När jag tänker efter så är hela filmen fylld med scener som bara är – bra. En otvivelaktig femma, det är vad Persona är värd.

5/5

PS. I den lilla inledande intervjun som fanns på dvd:n så nämner Bergman att han är ganska trött på att alla ska analysera Persona sönder och samman. Själv tänker jag inte spekulera i om Alma egentligen bara var en person och att det man fick se var två delar av hennes personlighet. Eller om Alma kanske var Elisabeths snälla, mänskliga jag. Jag nöjer mig med att konstatera att Persona är en toppfilm som jag alltid kommer att hålla som Bergmans bästa och dessutom en klockren femma. Men ok, lite spekulation kan jag inte låta bli: är Elisabeths make (Gunnar Björnstrand) blind? Är det därför han har solglasögon? Är det därför han tror att Alma är hans fru?

PPS. Finns det någon mer förutom jag som har lagt märke till att filmen, och ljudet, hoppar till lite under scenen när Elisabeth ligger i sin säng på sjukhuset medan skymningen sänker sig? (En otroligt vacker scen, för övrigt!) Det är precis efter detta som hon tittar på nyheterna med den brinnande munken. Hmm, jag försökte hitta detta i YouTube-versionen av samma scen men lyckades inte. Antingen är det ett litet fel på min dvd eller så är det nåt Bergman lagt in med flit men som inte syns på YouTube. Hur det än är så bidrar det till ”mysteriet”.