Mandy (2018)

Dags för en tankeströmsrecension av Panos Cosmatos Mandy.

Musiken, ljudspåret. Jóhann Jóhannsson. Öppningssången är dock av King Crimson. Är det Ronald Reagan som pratar på bilradion? Ja, det måste det vara. Filmen utspelar sig 1983. Har Mandy nån typ av sår på kinden? Hela tiden verkar det vara en sorts lens flare i fotot. Är hennes ena pupill större än den andra, på samma sätt som David Bowie? Det är som att ljudet till filmen är inspelat under vatten och i slowmotion. Musiken likaså. Den är magisk. The Horn of Abraxas. Syftar man på Santanas album? Nicolas Cage har en t-shirt med en tiger precis som Santanas album (debuten innan Abraxas alltså). Mina tankar går till andra sektfilmer. Det sorgsna temat av Jóhannsson är väldigt vackert, och där går mina tankar till vissa av Aphex Twins lugnare låtar. Rape and revenge. Aha, det är den svarte snubben från Predator. Bill Duke. ”They were in a world of pain”. Bra scen här med Duke och Cage. Fasiken vad snygg den är. Och så mystisk på ett skönt sätt. Köttig. Mossig. Drypande. Röd. Varm. Svettig. Brinnande. Tillverkar Cage en bat’leth? Det känns som att Cage har levt ett tidigare våldsamt liv. ”You ripped my shirt!!”. Mad Max: The Road Warrior, Gaspar Noé. Underbart. Det fanns ett lite segare parti i mitten under den första sekvensen med sekten, en s.k. sektvens. Så j-vla snygg med allt det röda. Cage tar dem en efter en i den ena episka uppgörelsen efter den andra.