The Way Way Back (2013)
25 april, 2014 6 kommentarer
The Way Way Back är en film med en del brister. Jag tycker t ex att förhållandet mellan rollfigurerna Owen (Sam Rockwell) och Caitlyn (Maya Rudolph) inte ges tillräckligt utrymme. Inledningsvis tyckte jag även att Allison Janneys Betty var en jobbig pratkvarn utan dess like. Inledningsvis, alltså. Sen lärde jag känna både Betty och filmens övriga figurer. Huvudpersonen, 14-årige Duncan (Liam James), upplever sitt livs sommar, en coming of age-sommar. Det må vara en kliché och uttjatat men jag charmades. Steve Carell spelar ett praktsvin som Duncans styvpappa, och han gör det riktigt bra. Jag fann mig i ett skönt mysrus under hela filmen. Det jag tar med mig är att vuxna är lika bra på att vara omogna som barn.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Kul att ditt hårda hjärta smälte för denna varma pärla. Jag gav den också en fyra men det var en stark fyra. Såg den med Joel förra sommaren, i Kista av alla ställen!
God damnit! I Kista. Ja, jag minns att du nämnt det tidigare. Det var väl ungefär samtidigt som vi såg World War Z där också. Pre-American Hustle-debaclet.
American indie när den är som bäst. 🙂
Jag gillade också filmen tror den fick en 7/10. Skön känsla men samtidigt allvarlig, många bra skådisar i små o stora roller.
Eller hur! Just den sköna känslan men samtidigt med allvar i botten. Funkade klockrent för mig.
Lite förvånad över det höga betyget måste jag säga. Jag tyckte den var helt ok och bättre än mycket annat, men inte mer än en trea. Så här skrev jag om filmen.
Personligen gillade jag en annan ungdomsfilm från året bättre. Det var The Spectacular Now som fick en svag fyra.
Jag blev också förvånad, trodde aldrig den skulle få en fyra innan jag började titta, haha. 🙂
Aha, The Spectacular Now såg jag bara några dagar innan jag såg The Way Way Back och jag tyckte tvärtom att den var snäppet sämre (men inte alls dålig). Lustigt. Har inte skrivit om The Spectacular Now än.