Hodejegerne
15 januari, 2013 15 kommentarer
Titel: Hodejegerne
Regi: Morten Tyldum
År: 2011
IMDb | Filmtipset
Aksel Hennie (hmm, är det så att de inte använder x så ofta i norskan?) spelar här en headhunter som genom sitt jobb får reda på var det finns dyrbara tavlor att stjäla. För att försörja sin fru, som är dyr i drift, så ägnar han sig nämligen åt konststölder. Så efterhand kan man säga att just den där stölden hos en av hans klienter, spelad av Nikolaj Coster-Waldau, var kanske den som Hennie skulle ha avstått ifrån.
Alltså, det här är en film som jag har hört nämnas i ganska många amerikanska filmpodcastar som jag lyssnar på. Det är en film som de flesta verkar gilla. Det ska vara ett exempel på scandi crime-vågen och dessutom en del av ett norskt filmunder. För mig är det en trevlig film men inget som ger ett bestående intryck och inget jag tycker visar att det finns ett norskt filmunder. Det kanske finns ett norskt filmunder men jag tycker inte den här filmen visar det.
Det var kul att se Aksel Hennie från Max Manus igen. En annan positiv sak, hur konstigt det än kan låta, är att det förekommer en riktig skitscen som faktiskt fick mig att vrida mig av avsmak i soffan, haha. Historien känns lite för fantastisk och mycket av filmen är en enda stor logisk lucka. Däremot tyckte jag polistvillingarna funkade riktigt bra.
3/5
PS. Fotbollsspelaren numera tränaren Jesper Blomqvist (skönt klipp) och Nikolaj Coster-Waldau. Lika som bär!
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Skitscenen var verkligen bajsäcklig.
Toppenbra film annars tycker jag 🙂
Mm, bajsscenen var kanske det bästa i filmen, haha. I övrigt hade jag lite svårt för att filmen blandade humor (eller trams) och allvar lite för mycket.
Är inne på ditt spår, Jojje. Tycker den fungerade ganska bra, men historien var lite för överdriven. Jag var kanske lite snål när jag gav den en svag trea då jag ändå tycker den är värd att se.
Visst, den är värd att se men hyllningarna har jag lite svårt att förstå. Som du säger, historien känns för överdriven. Det var som om Stefan & Krister gjort en thrillerfilm. 😉
Har iofs inte hört allt för mycket om den, men om den blir hyllad så känns det väl lite fel.
Kanske inte jättehyllad men jag hört en del snack om den på utländska podcasts jag lyssnar på.
Boken är iofs rätt underhållande även om det känns som om Nesbö knyter knut på sig själv ibland för att twista till det så mycket som möjligt. Skitscenen är inte mycket mindre skitig i skriftlig version kan jag intyga.
Haha, ofta är ju de bilder man målar upp för sig själv flera resor värre än de man presenteras på vita duken. 😉
Se, den här gillade jag riktigt ordentligt! Den är riktigt….snygg! Och rolig också! 🙂
För att ta till ett mellanmjölkssvar: Den var helt ok. 😉
Vill nog sträcka mig till att den var bra. Skitscenen kändes orginell då- men har stött på den i filmen Tripper och i en novell av King undrar om de knyckt av varandra eller om det bara är en slump?
Vilken King-novell handlar det om?
Av nån anledning kommer jag bara att tänka på spy-scenen från The Body (Stand By Me).
In a very tight place som finns i Just after sunset samlingen.
Ah, läste igenom handlingen på Wikipedia och, ja, den kommer jag ihåg. Minns den som en bra story.
Pingback: Hodejegerne (2011) | Rörliga bilder och tryckta ord