Film noir-fredag: Where the Sidewalk Ends
25 november, 2011 4 kommentarer
Titel: Where the Sidewalk Ends (Nattens vargar)
Regi: Otto Preminger
År: 1950
IMDb | Filmtipset
Sex år efter den i mina ögon något överskattade Laura är regissören Otto Preminger och två av huvudrollsinnehavarna (Dana Andrews och Gene Tierney) tillbaka med Where the Sidewalk Ends. Filmen är en ganska ordinär kriminalrulle där Andrews på sitt lite träiga vis spelar en våldsbenägen kommisarie som under en mordutredning av misstag råkar ha ihjäl en misstänkt. Andrews tar beslutet att försöka dölja vad som egentligen hände. Tierney spelar frun till den misstänkte och Andrews blir givetvis förälskad i henne.
Mja, som sagt, inget speciellt i min bok. Dana Andrews är nog ingen favorit. Han känns… träig. Känslouttrycken kan räknas på ett eller två fingrar. Tierney är inte lika magisk som i Laura (där hon är fantastiskt sval och skön). Ändå är givetvis filmen helt ok. Mot slutet blir det mer och mer spännande, mer och mer svettigt för Andrews, och till slut ställs allt på sin spets för Andrews. Ja, just slutscenen är riktigt bra. Andrews tog rätt beslut, i alla fall moraliskt, när han lät sin chef läsa brevet. Annars hade liksom allt han gått igenom inte varit värt något. Nåväl, slutscenen gjorde att det nästan blev en stark trea.
3/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Och jag tycker (som vanligt) att du är lite snål med dina noir-betyg 🙂 Själv gav jag den 4/5 och tyckte den funkade klart bra. Men det är klart, stör man sig på skådespeleriet (som du ofta gör i dessa filmer) så kan det vara en av orsakerna.
Haha, ja jag vet att du tycker jag är snål, eller lite snål i alla fall. 🙂 Jag tycker inte det, då en trea är ett helt godkänt betyg. Inte många av de noir-filmerna jag har sett har fått sämre än en trea och en hel del har fått fyror. Sen är väl grejen att de noir-filmer som jag ger högt betyg inte alltid är de som du (och kanske andra) anser vara de bästa.
Jo, jag vet. Tror det är att du helt enkelt inte är en noir-älskare på samma sätt. Du uppskattar mer det ”normala” än just noir känns det som. Men jag är mest glad att du ger filmerna en chans, och vissa gånger gillar du ju filmerna mer än bara ”så där” 🙂
Ja, just i det här fallet så kanske det är så att noir-mallen inte riktigt är min grej fullt ut. Fast jag ogillar det ändå inte. Ofta är det mycket jag gillar men sen kommer de jobbiga sakerna, som t ex den klämkäcka eller den träiga (i mina ögon) skådespelarstilen. Japp, jag ger allt en chans. Och nu har jag har ju sett en 30-40 noir-filmer vid det här laget så helt ogillande kan jag inte vara. 😉