Himmel och helvete

Titel: Himmel och helvete (Tengoku to jigoku)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag missat att posta en recension av en de Kurosawa-filmer som avhandlats av Rörliga bilder. Det handlar om deckardramat Himmel och helvete och Sofia själv tyckte att det var en fullpoängare. Jag är inte lika positiv men jag förstår att man gillar filmen.

Många Kurosawa-rullar utspelas ju i samurajmiljö. Det finns några undantag: Dersu Uzala, Revolvern, Ikiru… ja, kanske en hel del när jag tänker efter. Himmel och helvete (som bygger på en bok av Ed McBain!) är en film som Kurosawa låter ta den tid det tar. Inget stressas fram. Början är ett sorts kammarspel som till största delen utspelas i ett rum, i affärsmannen Gondos (Toshirô Mifune) rum när en kidnappare utpressar Gondo. Av misstag har fel barn rövats bort vilket gör historien ganska intressant då Gondo faktiskt hade pengarna men behövde dem för att rädda sin egen karriär. Scenerna känns annorlunda då det är väldigt många personer i ett rum: poliser, Gondo med fru, pojkens pappa, etc. Ofta är det bara tyst när de väntar på att kidnapparen ska ringa. Här tycker jag Kurosawa lyckas skapa en bra stämning med små medel.

Filmen består av två delar: först utpressningsdelen som i princip utspelas i Gondos hem (högt uppe på en kulle, himlen) och sen en lite längre del med en polisutredning (bl a i fattiga slumkvarter, helvetet). Fokus skiftar då från Gondo till poliserna som sköter utredningen. Lugnt och metodiskt tar Kurosawa oss igenom utredningen och man kommer allt närmare förövaren. En rolig detalj var att filmen var i svartvitt men vissa detaljer var faktiskt i färg, t ex den röda röken från väskor med pengar eftersom polisen lagt i en manick som skulle ryka om man brände väskorna. Det förekommer en relativt spännande sekvens på ett tåg. Det blir alltid en lite speciell känsla på tåg. Just det där med lugnt och metodiskt gör väl kanske att tempot är aningen för lågt och filmen känns lite långdragen.

Jag gillar ändå helheten. Det är alltid kul att se gamla filmer som beskriver samhället som det var då, och då menar jag inte ”då” i betydelsen ”flera hundra år sen” utan gamla filmer som skildrar sin samtid. Det är t ex sak som jag gillar med film noir: man får sig till livs lite socialrealism från förr. Eller kultur från förr. Även så här. Jag gillar t ex en sekvens på en klubb som poliserna besöker där det förekommer lite samtida skön musik. Det är väldigt, väldigt nära fyran, men inte riktigt. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på den amerikanska noiren The Naked City av Jules Dassin, som också handlar om en polisutredning. Om nån tänker sig att se några fler Kurosawa-filmer så kan Himmel och helvete vara ett tips. Eller vad säger du, Sofia? 😉