The Graduate (1967)

När jag skriver det här är det fem minuter sen jag såg klart The Graduate. Det är torsdagkväll och imorgon fredag (idag alltså!) ska Christian, Henke och jag publicera våra recensioner av filmen som en del av det pågående decennie-temat. Med andra ord så blir det här något av en ”skjuta från höften”-recension. Det är maj månads fjärde fredagsfilm och vi är nu alltså inne på 60-talet om ni missat det.

Mike Nichols är filmens regissör och han föddes samma år som Anne Bancroft, som gör rollen som Mrs Robinson som förför en till en början oskuldsfull Dustin Hoffman. Hoffman spelar Ben som precis klarat av college och nu spenderar en sommar med att fundera på vad han ska göra med livet.

Oj, oj. Vilken film. Jag har nog sett den förut. Jag är ganska säker på att jag sett den tidigare. Jag kände igen ganska många scener, men jag kände inte igen helhetskänslan av att ta in filmen från början till slut.

Inledningen är magisk med en sorgsen, apatisk, förvirrad Hoffman som inte vet vart han ska ta vägen när hans föräldrar ordnar poolparties för att fira honom. Han tar istället vägen ner under täcket tillsammans med Mrs Robinson. Rätt eller fel, så var det rätt för Ben. Han behövde så sitt vilda havre, helt enkelt.

Under filmens första 45 minuter så skrattar jag högt ett antal gånger. Det är fullkomligt hysteriskt roligt när Hoffman och Bancroft samspelar. Det finns ett antal klassiska scener här. Citat från dessa scener har jag hört i Filmspotting (”Now look, we are going to do this thing, we are going to have a conversation”) och, tror jag, i George Michaels ”Too Funky” (”Would you like me to seduce you?”). Japp, research visar att George mycket riktigt samplat från filmen. Roligt att snappa upp såna här referenser.

Det är en film om att vara där på tröskeln men det gäller att våga kliva över och när man väl gör det så känns det så skönt. Som på bussen i slutet. Kanske det kommer att hålla mellan Ben och Elaine (Katharine Ross) men troligen inte. Det är inte poängen. Poängen är att de har klivit över tröskeln. Bitterljuvt innan det ens blivit bitterljuvt.

Musiken. Simon & Garfunkel. Kanske är det musiken som man först tänker på när man tänker på Mandomsprovet. Den är underbar, det går inte att förneka.

Ett antal gånger under filmen tänker jag att det här är som Wes Anderson, t ex den där grodmansscenen – MEN BRA. Det är stiliserat men med en känsla av att personerna inte är dockor. Det är en oerhört snygg film med innovativ klippning men utan att det blir föör quirky. Scenerna hakar i varandra med en lätthet som jag gillar. Det är liksom utan ansträngning, som att se Roger Federer spela en perfekt tennismatch. Det ser så lätt ut. Humor och allvar i en perfekt mix.

Det är så sagolikt nära att jag delar ut högsta betyg men det finns några detaljer som gör att det inte kommer att ske denna gång. Jag kan nämna nåt om dessa detaljer i en kommentar till inlägget om nån är intresserad av att veta varför det inte blev en femma. Kanske kan jag ha överseende vid en omtitt, vem vet?

Uppdatering: Detaljer var det. Varför blev det inte en femma i slutändan när min text var så själaglatt positiv. Jag hann inte riktigt få ner dessa igår kväll så därför uppdaterar jag inlägget nu. Egentligen är det inte så mycket att snacka om. Jag tyckte inte förhållande mellan Ben och Elaine jätteintressant. Plötsligt var de bara ihop utan nån egentlig förklaring. Det fanns även en scen efter ett besök på en strippklubb som jag inte tyckte funkade. Elaine har blivit förnedrad och är ledsen men när Ben börjar kyssas är allt plötsligt ok. Det kändes lite så där.

That’s it! Over and out.

Extas

Eftertanke

Jag tror och hoppas att mina decenniespanarkompisar gillar The Graduate. Blev de förförda eller blev de förförda?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir