Doften av grön papaya

Titel: Doften av grön papaya (Mùi du du xanh)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Efter att ha sett två filmer (Cyclo och När solen står som högst) av vietnamesiske Tran Anh Hung så kändes det som att jag hade fått en ny favoritregissör. Nu var det dags att se hans första film, som tar sin början kring 1950 i Saigon då vi får träffa den tioåriga flickan Mui som lämnar sin familj i en fattig by för att jobba som tjänsteflicka hos en familj i staden. Mui är en lite eftertänksam flicka som vet att uppskatta det lilla i livet. Hos familjen som hon är hos finns det under ytan en sorg efter ett barns död.

Detta var en stor besvikelse. Jag tror det till stor del beror på att filmen kändes som en tv-teater ungefär. Handlingen utspelas enbart i en studio som är familjens hem. Detta gjorde att man inte fick uppleva det underbara fotot med sagolika och kristallklara färger som fanns i Cyclo och När solen står som högst. Filmen känns instängd i sin ”tv-studio”. Själva handlingen i sig tycker jag också lyser med sin frånvaro. Vi får se livet ha sin lilla gång för Mui. Hon sköter sina dagliga sysslor, lagar mat, städar, och uppskattar livets små mirakel, som t ex att känna med fingrarna på kärnorna i en grön papaya eller studera myror. Efter ungefär halva filmen tar handlingen ett kliv framåt i tiden och det har gått tio år. Inget har egentligen ändrats förutom att Mui har blivit tio år äldre.

När jag tänker på hur Doften av grön papaya är uppbyggd så slår det mig att det finns många likheter med När solen står som högst. Skillnaden är att När solen står som högst försatte mig i en skön meditativ stämning som var en lisa för själen. I Doften av grön papaya så blev det bara segt, tråkigt och intetsägande, trots att jag verkligen ville gilla filmen. Förmodligen finns det en massa symbolik och saker som inte sägs rakt ut, mellan raderna. Ungefär som i en annan film som gick mig totalt förbi, nämligen Kim Ki-duks Hwal (The Bow).

Nu ska väl sägas att det, trots tv-studio-känslan, är en ganska vacker film ändå. Men jag tyckte att vissa idéer, t ex svepande kameraåkningar, upprepades för ofta. Detta tillsammans med den bleka handlingen gjorde det här till en enformig film som inte gav mig nånting. När handlingen hoppade framåt tio år i tiden och Mui var en ung kvinna så trodde jag att filmen skulle lyfta en aning. Att den skulle bli mer intressant. Och det stämde väl i viss mån, men det hela utmynnade ändå i ett riktigt ”jaså-slut” och ett icke godkänt betyg.

2/5