The Taste of Things (2023)

18 juli, 2024 4 kommentarer

The Taste of Things är en rar liten film om relationen mellan gourmeten (ja, det stavas så i bestämd form) Dodin Bouffant (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche).

Filmen inleds med en kanske 25 minuter lång scen där Eugénie och Dodin lagar mat. Inga ord sägs i princip och samspelet mellan de båda är vackert. Inga ord behöver sägas. Båda vet instinktivt vad den andra vill.

Ord som poppar upp i min hjärna medan jag avnjuter inledningen: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

Filmen utspelar sig på 1880-talet och jag älskar att se hur man lagade mat på den här tiden. Hur kastruller och stekpannor ser ut. Hur man använder en vedeldad spis. Jag känner igen teknikerna. Hur man gör på samma sätt som idag för att stoppa tillagning av grönsaker genom att lägga dem i isvatten. Jag gillar att Eugénie har en speciell panna enbart gjord för att laga plattfisk (piggvar kanske). En gammaldags glassmaskin. Fint.

Dodin har en gourmet-klubb ihop med några andra gelikar och de träffas typ en gång i veckan för att avnjuta Eugénies kokkonster. Vid ett annat tillfälle undrade jag vad i h-e gubbarna höll på när de satt vid bordet med handdukar över huvudet och smaskade på nåt. Det visade sig vara ”delikatessen” ortolansparv och tydligen ska handduken förhöja njutningen (eller nåt sånt). En märklig sekvens.

I slutet av filmen är det istället Dodin som lagar en måltid till Eugénie och jag fick tårar i ögonen av hela den scenen. Det måste vara höjden av kärlek och omsorg att laga mat åt någon.

The Taste of Things är vacker och romantisk så det blir över. Jag älskar miljöerna. Mot slutet blir stämningen melankolisk. Men det är en melankoli som övergår i en känsla av nystart. Saker börjar om, återkommer, som årstider.

Jo, förresten, det höll jag på att glömma. Filmen är regisserad av en av mina gamla favoriter, Vietnamfödda Tran Anh Hung som bl a gjort mästerverket När solen står som högst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kärt barn har många namn. The Taste of Things är även känd som La Passion de Dodin Bouffant, The Pot au Feu, The Way to the Heart, och i Sverige En doft av kärlek – Pot au Feu.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Doften av grön papaya

1 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Doften av grön papaya (Mùi du du xanh)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Efter att ha sett två filmer (Cyclo och När solen står som högst) av vietnamesiske Tran Anh Hung så kändes det som att jag hade fått en ny favoritregissör. Nu var det dags att se hans första film, som tar sin början kring 1950 i Saigon då vi får träffa den tioåriga flickan Mui som lämnar sin familj i en fattig by för att jobba som tjänsteflicka hos en familj i staden. Mui är en lite eftertänksam flicka som vet att uppskatta det lilla i livet. Hos familjen som hon är hos finns det under ytan en sorg efter ett barns död.

Detta var en stor besvikelse. Jag tror det till stor del beror på att filmen kändes som en tv-teater ungefär. Handlingen utspelas enbart i en studio som är familjens hem. Detta gjorde att man inte fick uppleva det underbara fotot med sagolika och kristallklara färger som fanns i Cyclo och När solen står som högst. Filmen känns instängd i sin ”tv-studio”. Själva handlingen i sig tycker jag också lyser med sin frånvaro. Vi får se livet ha sin lilla gång för Mui. Hon sköter sina dagliga sysslor, lagar mat, städar, och uppskattar livets små mirakel, som t ex att känna med fingrarna på kärnorna i en grön papaya eller studera myror. Efter ungefär halva filmen tar handlingen ett kliv framåt i tiden och det har gått tio år. Inget har egentligen ändrats förutom att Mui har blivit tio år äldre.

När jag tänker på hur Doften av grön papaya är uppbyggd så slår det mig att det finns många likheter med När solen står som högst. Skillnaden är att När solen står som högst försatte mig i en skön meditativ stämning som var en lisa för själen. I Doften av grön papaya så blev det bara segt, tråkigt och intetsägande, trots att jag verkligen ville gilla filmen. Förmodligen finns det en massa symbolik och saker som inte sägs rakt ut, mellan raderna. Ungefär som i en annan film som gick mig totalt förbi, nämligen Kim Ki-duks Hwal (The Bow).

Nu ska väl sägas att det, trots tv-studio-känslan, är en ganska vacker film ändå. Men jag tyckte att vissa idéer, t ex svepande kameraåkningar, upprepades för ofta. Detta tillsammans med den bleka handlingen gjorde det här till en enformig film som inte gav mig nånting. När handlingen hoppade framåt tio år i tiden och Mui var en ung kvinna så trodde jag att filmen skulle lyfta en aning. Att den skulle bli mer intressant. Och det stämde väl i viss mån, men det hela utmynnade ändå i ett riktigt ”jaså-slut” och ett icke godkänt betyg.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

När solen står som högst

30 september, 2012 Lämna en kommentar

Titel: När solen står som högst (Mua he chieu thang dung)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen postade Svartare än noir en recension av Tran Anh Hungs Doften av grön papaya, en film som jag blev besviken på. Varför blev jag besviken på den? Jo, bl a för att jag verkligen gillat Trans andra filmer Cyclo och den film som jag skriver om i det här inlägget. Imorgon dyker det upp en recension av Doften av grön papaya. Cyclo har jag ingen text om men det kan hända att jag ser om den och skriver om den senare.

Oj, oj, oj, även om jag bara sett två filmer av Tran Anh Hung, Cyclo och denna film, så tror jag att jag har fått en ny favoritregissör. Nu har denne vietnames i och för sig bara gjort en film till, och det är Doften av grön papaya, som jag ska försöka få tag på. Både Cyclo och När solen står som högst är främst oerhört vackra filmer.

Handlingen i När solen står som högst utspelas till stor del mellan raderna men i centrum står tre systrar som i filmens början förbereder den årliga ceremonin för att hedra moderns död, egentligen en fest med god mat, men där familjen först hedrar sin mor. De två äldsta systrarna är båda gifta men har båda en del problem med sina äktenskap på ett eller annat sätt. Den yngsta systern börjar fundera på att hitta nån lämplig man. Just nu bor hon med sin storebror.

En del skulle nog tycka att filmen är seg p.g.a. att den är ganska långsam men för mig har den en meditativ inverkan som gjorde mig otroligt lugn. Det tempo som personerna i filmen gör saker på, det tempo som kameran har, och det tempo som klippningen ger är som yoga. T ex är det av nån anledning bara skönt att se hur syrran och brorsan vaknar på morgonen. Vårt stressade samhälle kan nog lära sig en del av filmen. Sen är filmen, som sagt, otroligt vacker. Det finns säkert en massa saker att klaga på men nu går jag på känslan och då blir det ett högt betyg. Om man ser objektivt på det så är det förmodligen för högt men det skiter jag högaktningsfullt i.

5/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 5, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , ,