Ip Man

15 december, 2011 9 kommentarer


Titel: Ip Man (Yip Man)
Regi: Wilson Yip
År: 2008
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bodyguards and Assassins, en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i en av rollerna. Jag tyckte den var fullkomligt usel. Då kan man fråga sig varför jag återigen har sett en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i huvudrollen? Jo, förutom att jag är en sucker för martial arts så jag misstänkte att den här kunde vara bättre. Jag vet egentligen inte varför men jag hoppades på lite mer fajtingscener… och det fick jag. Några fel med Bodyguards and Assassins var att den var för seriös, sentimental, smörig och hade för lite fajting. I Ip Man är egentligen hela historien uppbyggd kring fajtingscener. Allt som händer, händer i syfte att leda fram till… en fajtingscen.

Ip Man handlar om Ip Kai-Man (även Yip Kai-Man eller bara Ip/Yip Man), en kinesisk martial arts-legend som var en expert inom kung fu-stilen Wing Chun. Som elev hade han bl a Bruce Lee. Ip Man är alltså en högst verklig historisk person och filmen är baserad — om än väldigt löst — på hans dramatiska liv. När filmen tar sin början nån gång på 1930-talet lever Ip Man i den kinesiska staden Foshan som har blivit ett martial arts-centrum. Alla vet att Ip Man (tillbakalutat spelad av Donnie Yen) är den bäste fajtern även om han själv är ganska blygsam och egentligen inte har några elever. Då och då blir han dock utmanad och då sparkar han förstås rumpa.

När så några kaxiga utbölingar kommer till staden och börjar utmana alla martial arts-mästare får Ip Man till slut bekänna färg. Givetvis slår han den odrägliga utmanaren sönder och samman. Fast han gör det med respekt. Efteråt hyllas han som stadens hjälte. Så här långt är filmen en ganska skön actionkomedi. 1937 invaderas Kina av Japan och filmen tar en vänding till det mer dramatiska. I Foshan som tidigare var en välmående stad där alla mådde gott är det istället misär som gäller. De japanska soldaterna framställs som grymma och opersonliga stereotyper, ungefär som nazisterna framställs i västvärlden (ja, kanske inte i just precis tyska filmer då).

Jag hade betydlig roligare medan jag såg Ip Man om man jämför med Bodyguards and Assassins. Ip Man är sevärd bara för fajtingscenerna. Donnie Yen och hans kombatanter är grymt duktiga liksom martial arts-koreografen Kuang Hsiung. När Ip Man under den japanska ockupationen desperat söker jobb för att försörja sin familj påminner filmen en hel del om Cinderella Man (!). Ska Ip Man slita på kolfabriken eller ska han tjäna ihop till riset genom att fajtas med japanska karate-killar i en sorts uppvisningsmatcher som anordnas av den grymme japanske generalen som styr i Foshan? Ja, ni vet ju alla vad han till slut tvingas välja.

När filmen lider mot sitt slut och den oundvikliga uppgörelsen mellan Ip Man och den japanske generalen får jag Rocky IV-vibbar. Byt ryssar mot japaner och amerikanske Rocky mot kinesiske hjälten Ip Man och du har i princip samma historia. Vid ett tillfälle slåss Ip Man mot tio svartbältade karate-japaner.

Om jag ska klaga på nåt så är det väl att kvinnorollerna är få, det är väl egentligen bara Ip Mans fru som är en riktig person men hon framställs som totalt hjälplös och har liksom ingen egen vilja även om hon gnäller på att Ip Man fajtas för mycket. Bitvis blir filmen även lite smörig men det stör mig inte lika mycket som i Bodyguards and Assassins eftersom det i Ip Man vägs upp av skön fajting. Även filmbloggaren Voldo har sett och gillat Ip Man. Bodyguards and Assassins-diggaren Filmitch diggade inte Ip Man lika mycket.

3+/5

Ett litet smakprov ur filmen. Ip Man slåss med den kaxiga utbölingen. Det här är innan filmen blir mörkare i och med den japanska invasionen så det är en del humor.

http://youtu.be/-92SyDikI4Y

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bodyguards and Assassins

30 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Bodyguards and Assassins (Shi yue wei cheng)
Regi: Teddy Chan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Till Hongkong anländer i början av 1900-talet Sun Wen, förgrundsgestalten i den rörelse som vill störta den sista kinesiska kejsardynastin, Qingdynastin. I Hongkong ska Sun Wen träffa medhjälpare från hela Kina för att planera den kommande revolutionen. Kejserliga lönnmördare skickas ut för att mörda honom. De rebellsoldater som ska agera livvakter blir mördade innan Sun wen ens hinner komma till Hongkong. Istället får en grupp udda hjältar kliva in och ansvara för Sun Wens säkerhet under det korta besöket.

Donnie Yen fanns med i den digra rollistan vilket ingav hopp om en del sköna fajtingscener. Vad jag såg fram emot var helt enkelt ett historiskt drama kryddat med skön kung fu-action.

Men… oj oj vad detta var uselt. Vad jag fick var en kinesisk totalt superjobbig översentimental propaganda-smörfilm. Det kryllar av karaktärer, alla är ointressanta. Alltså det här var så ruttet att jag höll på att gå åt. Handlingen är fullkomligt urtråkig med ett fåtal fajtingscener som jag med god vilja skulle kunna beteckna som underhållande. Givetvis får vi cgi-blod också. Gah. Däremellan är det värsta sentimentala supersmörjan. Jag hade kräkts upp min nudelsoppa om jag hade ätit nån innan. Slowmotion och grovt jobbig stråkmusik inte bara skriver mig på näsan om vad jag ska tycka. Att kalla det för nässkrivning känns som en kraftig underdrift. Nej, jag blir praktiskt taget dränkt hela jag i flera tunnor med äckelpäckel-färg som är svår att tvätta av sig.

Att se den här filmen är en två timmar och 20 minuter lång plåga. Om ni tycker amerikanska filmer kan tendera att bli smöriga, patriotiska, sentimentala, vad ni vill, så är det bara en liten liten liten vindpust som inte ens får ett asplöv att darra i jämförelse med Bodyguards and Assassins. Här blåser det från alla sentimentala håll som det överhuvudtaget kan blåsa ifrån. Det stormar in cykloner av stråkar, orkaner av slowmotion och tio monsuner av smör.

I slutet har regissören Teddy Chan dessutom lyckats klämma in en evighetslång lustmordshommage på barnvagnsscenen från Pansarkryssaren Potemkin. Jamen, kan du ta slut nån gång då snälla rara lilla långa jobbiga jävla film.

Tack till Filmitch som väckte mitt intresse för filmen efter sin hyllning. Alltid kul, eller nåt, när sågningslusten väcks till liv.

1/5

Uppdatering: Apropå barnvagnsscenen vid Odessatrappan från Pansarkryssaren Potemkin så råkade jag ramla på ett YouTube-klipp med en drös hommager och parodier som filmhistorien är full av. Ganska roligt att titta på!

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 1, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,