Columbus (2017)

Dags för en tankeströmsrecension igen. Tankeströmsrecension? Ja, det är när jag mer eller mindre rakt upp och ner tar mina anteckningar från filmtitten och trycker in i inlägget utan att låta dem passera hjärnan eller redaktionen. Idag handlar det om 2017 års sjätte bästa film, Columbus.

Har kameran rört sig än? Mycket statiska scener. Tankarna går till Ozu förstås. Jag får även lite vibbar av Paterson. Columbus är en snygg stad och känns inte amerikansk. Det kanske är lite mycket uppvisning i snygga bilder, typ Wes Anderson, men det är som sagt ruggigt snyggt.

Filmen gör en ganska intressant analogi mellan arkitektur och mat. Ska man krydda mycket och maximera smakerna eller ska man vara mer subtil?

Ro Laren från Star Trek: The Next Generation, yay!

Finsk arkitektur av far och son Saarinen.

Aaaaah! Äntligen rör sig kameran. Filmen är en skön upplevelse. Den är lugn och innehåller vettiga människor.

Det förekommer en magisk scen när huvudpersonen spelad av Haley Lu Richardson beskriver varför stadens bankbyggnad berör henne. Vi hör inte vad hon säger utan bara musik.

Jag gillar verkligen filmen. Den är långsam, stiliserad, men snygg på rätt sätt. Rar.

Far-son. Mor-dotter. Attention span. Mobil. Googla. Paterson.

Det är lite samma känsla som i Ex Machina. Arkitekturen. Lost in Translation.

Vad är det filmen har? Den är poetisk utan att vara pretto. Den är sann. Arkitektur, den får en att tänka på arkitektur.

Och dagen efter att jag såg Columbus gick jag runt i Stockholm och studerade dess arkitektur