The Trip

Titel: The Trip
Regi: Michael Winterbottom
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Trip fick ganska bra betyg (kanske framförallt i gammelmedia) när den var aktuell i somras men det pratades ändå inte så mycket om den. Jag har inte sett en enda recension på de filmbloggar jag följer. Filmmakare är samma gäng — Steve Coogan, Rob Brydon och regissör Michael Winterbottom) — som ligger bakom den ganska märkliga filmen Tristram Shandy.

Coogan och Brydon spelar sig själva. Det må vara skruvade versioner av sig själva men det mesta känns som det är baserat på deras egna liv. I alla fall är det det intryck man får eftersom de liksom är sig själva. Oh well, jag hoppas ni förstår trots mitt svammel.

Coogan ska göra nån sorts matreportageresa i norra England. En betald resa men exakt vad det hela ska utmynna i förstår jag aldrig riktigt. Ska det bli en tv-serie eller en artikel i en tidning? Från början är det tänkt att Coogan ska göra resan med sin flickvän men hon beslutar sig för att deras förhållande behöver ett break och åker till USA istället. Det blir Rob som blir hennes stand-in.

De två åker från restaurang till restaurang, äter mat, retas med varandra, och har roligt ihop ibland. De två är ganska olika. Rob är en easygoing snubbe som nöjer sig med att sitta med i paneler på radioshower. Han är folkligt rolig helt enkelt. Coogan däremot ser sig själv som sofistikerad, ett missförstått geni. Egentligen vill han ju bara bli uppmärksammad. Han drömmer om det stora genombrottet.

Precis som Tristram Shandy är det här en märklig film. Det är självklart att det inte är en dokumentär men eftersom Steve och Rob gör versioner av sig själva och eftersom det är baserat på deras egna liv så blir det en udda film.

Filmen är rolig. Rob och Steve har en del ganska underbara diskussioner och repliker när de sitter antingen på en restaurang och äter pilgrimsmusslor eller i bilen på väg till nästa ställe. Rob och Steve tävlar i att göra imitationer. Rob är riktigt bra. Michael Caine görs ett antal gånger, precis som Sean Connery och Al Pacino. Bitvis sjukt kul. De kan liksom inte sluta.

Alltså sjukt kul, och jag vet egentligen inte varför, men när de åker med bilen genom ett vackert nordengelskt landskap med hedar och berg tycker Steve att platsen skulle passa utmärkt för ett kostymdrama. Han drar igång med tänkta repliker ur filmen: ”Gentlemen, to bed! For we rise at daybreak!”. Rob hakar på och sen håller de på i fem minuter. Hysteriskt.

Det roliga är att Steve säger till Rob att det där med att hålla på med imitationer och roliga röster, det är ju bara trams egentligen. Ändå kan han inte låta bli att framför badrumsspegeln på kvällen försöka sig på Robs favoritröst Small Man Trapped in a Box. En rörande sen.

Under allt det roliga och tramsiga finns en mer allvarlig och melankolisk botten. Steve har precis separerat med sin flickvän. Rob han är lyckligt gift med en nyfödd bebis. Steve är ensam och hoppar i säng med servitriser under resan. Han ringer hem från en äng vid en sjö dit han gått för att hitta ett ställe med mobiltäckning. Han har fått order av ex-frun att prata med sin son som festat och druckit alkohol en vardagskväll.

Filmen börjar lite långsamt och man undrar lite om det verkligen kommer att bli bra. Men det är en mysig, rolig, märklig, udda film som är lite svårt att få grepp om. Vackra landskap och jag blev sugen på att besöka norra England med sina vackra berg och hedar. Bl a besöks en häftig kalkstensklippa (där man dessutom spelade in den Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1, ni vet när de tältade uppe på en klippa). Jag kan inte låta bli att ge The Trip en fyra även om den är svag.