Me and You and Everyone We Know (2005)

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag Miranda Julys debutfilm med den långa titeln Me and You and Everyone We Know. Det var intressant att läsa det här korta omdömet så här över tio år senare. Ett problem med filmen som jag beskriver – ”Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet” – är ett problem jag fortfarande har och om jag skulle beskriva problemet idag skulle jag väl säga att en film är för quirky och att Wes Andersons filmer har samma problem. Texten skrevs i november 2005.

Hmm, ja, det här var en sån film som jag borde gilla – och jag gillar den men det verkar som om många andra gillar den ännu mer. Det ungefär samma sak med Garden State. Jag tycker det har kommit några filmer, en sorts känslodramer, där man försöker vara djup men där det har en tendens att bli ytligt ändå på nåt sätt. Så kände jag lite när jag såg Garden State och så kände jag lite här också. Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet. Jag tyckte det blev lite väl udda hela tiden och historien och karaktärerna fick lida lite för det. Klart bästa karaktären spelades faktiskt av en barnskådis: jag tänker på den den yngste sonen till skoförsäljaren. Lillkillens chat-scen när han var ensam (inte med storebrorsan) var sjukt rolig. Regissören/huvudrollsinnehavaren Miranda July har en hel del roliga idéer (koncept liksom) och man märker att hon är konstnär/performanceartist. Men bitvis känns dessa liksom bara stapplade på varandra.

Mmm, Me and You and Everyone We Know var genomgående bra och med några riktiga ljusglimtar i form av roliga, snygga eller gripande scener. Det kändes också som att filmen växte efter hand. Nä, som sagt, jag gillade filmen och den är verkligen nåt ni ska se på bio när den kommer i januari (tror jag det var). Men jag själv snålar ändå lite med betyget. Det får blir en stark trea. Som helhet nådde den inte riktigt ända fram för mig. T ex var musiken bra men den gav mig en ”nu-måste-jag-ha-mysigt”-känsla. Gaah, jag har svårt att förklara märker jag. Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Future

Titel: The Future
Regi: Miranda July
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag såg Mirandas Julys debutfilm Me and You and Everyone We Know på Stockholm Filmfestival 2005 och jag gillade filmen. Det var en udda och konstnärlig indie-rulle och July hade en hel del bra idéer men som helhet räckte det inte till mer än godkänt med plus i kanten från min sida. Nu är July tillbaka på långfilmsscenen med The Future, en film om att inte våga åldras, att inte våga GÖRA nåt med sitt liv, och att därmed fastna på samma ställe. I filmen träffar vi Sophie (July), en kvinna som tillsammans med sin pojkvän Jason (Hamish Linklater) beslutar att göra nåt med sina liv. Men det måste vara rätt sak. Sophie bestämmer sig för att koreografera och dansa 30 danser på 30 dagar, spela in filmer och ladda upp dem på YouTube. En dans per dag i månad. Jason? Ja, han blir en snubbe som knackar dörr för att sälja träd som ska rädda ozonlagret. Jojomän, har snackar vi GÖRA nåt med sina liv.

The Future är en typisk Miranda July-film, och det säger jag baserat på bara två filmer. 😉 Det jag menar är att det märks, precis som i debuten, att July är performancekonstnär. Jag såg att nån på Filmtipset skrev att det är en vanlig historia berättad på ett ovanligt sätt och jag håller med. Jag skulle kalla det för en surrealistisk film; filmens verklighet är verkligen upphöjd. Julys uddighet förtjänar att hyllas även om allt inte blir bra, i alla fall kan det vara svårt att få ihop allt som en hel film.

Jag gillar inte riktigt Hamish Linklater som spelar Jason, han känns så där jobbigt indie med långt rufsigt hår. Dessutom är karaktären en slacker som är up to no good. Jag vet inte, Sophie gör ju åtminstone nånting. Killen bara… eh, jag ska vara öppen för allt och låta det… DET komma till mig. Vad kommer? Jo, att han ska knacka dörr för att få folk i L.A. att rädda skogen. Nå, han kanske bara är rädd för att han om försöker för mycket inte kommer att hitta nåt som han brinner för, nåt att göra med sitt liv, så han tänker att bara han låter det komma till honom istället så ska det ordna sig. Hmm, det brukar inte funka så. Man måste jobba lite för det så är det bara.

Jason är i själva verket så desperat att han kan, eller önskar att han kunde, stoppa tiden. Hmm, man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Just detta leder till en underbar scen där Jason försöker få igång tiden igen genom att dra i gång havets vågor. Jag kom att tänka lite på von Triers Melancholia just i den scenen. Den kändes mastodontisk och det fanns en viss undergångskänsla.

De scener som jag gillar mest är nog de som är åt det surrealistiska hållet. Det finns en härligt udda scen där Sophie (eller performancekonstnären Miranda July) dansar i, inuti, en gul t-shirt (se bild ovan). En ångestfylld talande scen är den där hennes tjejkompisar är gravida, sen har de plötsligt fött barnen, och sen är det barnen själva som är där medan Sophie själv sitter kvar på samma jobb och plats och inget händer för henne. Ytterligare en udda men den här gången rolig scen är när Sophie slumpringer upp en man för att prata om… vädret, till att börja med.

Problemet är till viss del att karaktärerna i Mirandas Julys film inte känns som riktiga personer utan snarare som själlösa aktörer, pjäser utan vilja, i ett konstprojekt. Detta gör att karaktärerna blir lite av pappfigurer i hennes värld och det bidrar nog till att man (eller åtminstone jag) känner sig lite distanserad. Och sen vete katten om den där katten är så lyckad (sorry, kunde inte låta bli). Fast en trea är filmen värd. Kanske mer när jag tänker efter eftersom den ändå gjorde lite intryck.

3/5

Filmen finns att se på Voddler från och med 23 maj så klicka dig dit för en konstnärlig upplevelse.