Jag har sett en grymt bra film och dessutom den bästa filmen jag har sett i år (även fast filmen i sig är från 2006). Det visade sig lite överraskande vara Children of Men med Clive Owen som något livstrött och cynisk föredetting i 2027 års London.

Världen är ett kaos. Alla verkar hata alla, och i England hatar man invandrare/flyktingar mest. En av anledningarna till kaoset i världen är att kvinnor inte blir gravida längre. I filmens inledning blir dessutom Jordens yngste medborgare, 18-årige Baby Diego, mördad. Världen sörjer och Clive Owen åker hem till hippien Michael Caine och röker på. Dagen därpå blir han dock kidnappad av en gammal bekant och återfinner sen livslusten när han träffar, och beslutar sig för att beskydda, en ung, och på något sätt GRAVID, kvinna.

Åh, vilken fantastiskt film! Jag har läst en hel del omdömen där det klagas på brister i manus, logiska fel, för lite bakgrundshistoria, för lite djup, etc. Själv tycker jag det är skönt att det inte finns några förklarande avsnitt, där världens tillstånd, orsaken till oförmågan att få barn, ska förklaras av några forskare i ett laboratorium. Världen är liksom tillräckligt kaotisk redan som det är nu i vår tid. Nej, här kastas vi istället direkt in i en grymt spännande och visuellt makalöst snygg road movie där Clive Owen försöker transportera den gravida tjejen till skyddad mark (eller skyddat vatten).

Fotot och klippningen, eller snarare den märkvärdiga avsaknaden av klipp, ger filmen en helt unik levande känsla. Jag lever mig, på ett ovanligt sätt, in i händelserna som Owens rollfigur upplever. Jag vet inte, kanske har det datorspelskänsla, även om det antika Doom är det senaste jag upplevt när det gäller datorspel. Några scener är så spännande att de får mig att fysiskt spänna mig och att högt skrika ut i något sorts hejarop.

Jag tycker filmen är otroligt snygg. De miljöer som man skapat är mörka, skitiga, dystra, farliga, kaotiska, levande; dvs väldigt snygga i mina ögon. Filmskaparna har i vissa scener verkligen lyckats skapa en klaustrofobisk stämning där man liksom inte fattar hur rollfigurerna ska klara sig ur det hela. Så här ska actionscener vara. Jag är med i händelserna. Det är ett inferno. På något sätt kan vi klara oss ur det. Hoppet, det eventuella nyfödda barnet, är det som gör att jag som tittare inte bara blir tittare utan dras in i filmens verklighet.

Jag förstår mig inte riktigt på folk som säger att filmen är ”ack så snygg, men ack så tom”. För mig är det en otroligt, snygg, spännande och intensiv film. Jag tyckte det var ruggigt skönt att bjudas på en riktig bergochdalbanetur i form av en snygg actionfilm. (Det kan bero på att jag sett mycket Ozu och Bergman på senare tid, haha.) Dessutom är ju filmen en road movie, som är något av en favoritgenre. Nej, jag tyckte faktiskt Children of Men talade både till hjärnan och hjärtat, och kanske till nötterna som man brukar säga. Åtminstone till reptilhjärnan. Och min reptilhjärna säger fem av fem.