The Rocky Horror Picture Show (1975)

Det var en udda men inte helt angenäm upplevelse att titta på The Rocky Horror Picture Show. Jag visste på förhand att det var en musikal och en bit in i filmen när själva musikalbiten drog igång tänkte jag för mig själv ”jaha, då får vi se hur det här går”.

Inledningen var dock ganska lovande. Blodröda droppande förtexter och en knallröd mun utan ansikte stack ut visuellt. Det förekom en massa referenser till gamla filmer inom genren skräck och science fiction. The Day the Earth Stood Still, The Invisible Man, King Kong och It Came from Outer Space med flera. Mm, den här filmen är medveten om att den är just en film. Meta!

En återkommande detalj är en berättare, spelad av Bond-skurken Charles Gray, som kommenterar det som händer i filmen och han pratar direkt in i kameran och bryter alltså den fjärde väggen. Meta igen!

Som sagt, när väl musikaleriet drog igång kände jag hur min skepticism triggades, och mycket riktigt så var det här inget för mig. Det är showmusikalrevy med viftande jazz hands… och, nej, det är inte min stil. Det kändes ofta som studentikost flams och trams.

Jag får ändå ge Tim Curry att han i rollen som transvestiten Dr Frank-N-Furter visar upp en väldig pondus, utan tvekan. ”How ‘bout that”. Men som helhet, njae.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helsep

Spock hade inte gjort det bättre

Focus (2001)

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep