2 x Kenji Mizoguchi

9 juli, 2012 2 kommentarer

Med anledning av att Svartare än noir nyligen skrev om Fogden Sansho så kommer här två gamla omdömen av två av regissören Kenji Mizoguchis filmer varav en nog har den mest poetiska titel jag har sett. Om jag minns rätt så såg jag både filmerna på Cinemateket.

Titel: Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu monogatari)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Filmen handlar om två par i 1500-talets Japan. Männen i familjerna vill försörja sina familjer. De reser, från landsbygden där de bor, till staden, där den ena säljer lerkrukor och den andra vill erbjuda sina tjänster som samuraj. Kriget står för dörren, men männen har blivit giriga och tror att situationen kan utnyttjas till att tjäna mer pengar. Ugetsu monogatari är en mycket bra film. Den handlar om girighet och makthunger och vad som kan hända om man glömmer vad som egentligen är viktigt. Det hela är framställt på ett mycket enkelt sätt. Vi får se vad som händer med männen och resten av familjerna. Det blir tydligt men utan att det skrivs på näsan, så att säga. Regissören heter Kenji Mizoguchi och han hann göra en hel del filmer innan han dog i förtid i leukemi 1956. Jag hade inte hört talas om honom innan jag såg den här filmen, men blir sugen på att se mer. Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är i klass med Kurosawas bästa tycker jag, helt klart. Inte lika episk som en del av Kurosawas filmer kan vara. Fotot är genomtänkt, känns som målningar ibland. Musiken används på ett bra sätt, speciellt i slutet som är gripande. Försök se den om ni kan.

4/5

Titel: Fogden Sansho (Sanshô dayû)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Fogden Sansho en väldigt enkel historia. Av regissören Kenji Mizoguchi hade jag sedan tidigare sett filmen med den vackra titeln Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet, en film som jag gillade. Därför tog jag chansen att se Fogden Sansho när nu Cinemateket visade den. Filmen är en äkta tragedi om en medeltida japansk familj som splittras då en ståthållare förvisas till en avlägsen provins eftersom han är för snäll mot traktens bönder. Ståthållarens fru och barn får klara sig själva men försöker att ta sig till honom. Som sagt, en klockren tragedi. Det finns inte mycket försonande i filmen. Familjen, och framför allt de två barnen, råkar ut för tråkighet efter tråkighet på ett episkt sätt. I filmen förekommer hyckleri bland den styrande klassen. Man kan vara generös men bara till en viss gräns. Om bönder plötsligt tror att de är fria då börjar det bli farligt. Skådespelet i filmen är klassiskt japanskt, dvs enkelt och överdrivet på samma gång. Skådisen som gjorde den vuxne sonen kändes lite tillgjord. Fogden Sansho är vacker, sorglig, långsam, ibland på gränsen till seg. Efter halva filmen nickade jag till några gånger. Det kan inte bli mer än en trea.

3/5

PS. Längst bak i salongen satt en grupp japaner. När filmen var slut och jag gick förbi satt de kvar, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sanjuro

24 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Sanjuro (Tsubaki Sanjûrô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Till skillnad från Sofia så gillade jag faktiskt uppföljaren till Yojimbo mer än originalet.

I Sanjuro möter vi åter främlingen, samurajen, spelad av Toshirô Mifune. Denna gång råkar han lyssna på ett upphetsat samtal mellan nio unga krigare. De misstänker att det pågår korruption och har gått till byns Skattmästare för att få tillåtelse att ta till våld. Han har dock sagt nej till detta. Däremot verkade byns Intendent betydligt vettigare och nu sitter krigarna och väntar på att träffa honom. Den erfarne och luttrade Mifune har hört krigarna samtala och beslutar sig för att hjälpa dem. Till att börja med tipsar han dem om att även om Intendenten verkar vara en vettig karl, så kan skenet bedra.

Återigen dyker samurajfrämlingen upp i en by, rensar upp, och drar vidare. Sanjuro påminner alltså en hel del om Yojimbo, vilket ju inte är så konstigt. Den har dock lite mer humor tyckte jag och är lite av en actionkomedi. När jag läste en recension av Yojimbo så fick det mig att fundera lite över samurajens motiv. Han är nästan som en frälsare men i tysta. Det är kanske därför han vill framstå som butter, kaxig och lite hänsynslös, som om han inte bryr sig. Han vill liksom inte få nån credit för det han gör. Jag tycker Sanjuro är snäppet bättre än Yojimbo och betyget blir en stark trea.

3+/5

Spoiler

Var det nån annan, förutom mig, som har sett filmen och blev överraskad i slutet när Muroto tvingar Sanjuro till en duell. När Sanjuro spetsar Muroto på sitt svärd så sprutar blodet som i den värsta b-skräckisen. Det såg nästan ut som Muroto hade en jätteballong under armen samt en vattenslang som sprutade blod. Det blev nästan komiskt fast det kanske inte var tänkt så.

Spoiler slut

Scenen jag skriver om kan ni se här. Notera hur länge de två kombattanterna stirrar på varandra innan det händer något. Hmm, en briljant scen. Och nu när jag ser den igen så håller jag inte riktigt med mig själv om det som jag skriver om inom spoilertaggarna. Det överdrivna elementet i scenen bidrar snarare till dramatiken än mer, speciellt med tanke på den långa pausen innan det korta våldsutbrottet.

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,