Death Wish (1974)

Dags för en kortis om Death Wish. Nej, jag pratar inte om remaken med Bruce Willis från 2017 utan originalet med Charles Bronson från ’74.

Det här var en annorlunda film som inte riktigt var som jag förväntade mig. Det är väl 70-talet det handlar om kanske. Man gjorde inte filmer på samma sätt då. Genrefilmer var mer av vanliga filmer då. Det var inte lika stor uppdelning mellan ”vanliga” filmer och genrefilmer känns det som. Jag kanske har fel men min känsla är att det var så.

Vad är det som är annorlunda med Death Wish? Ja, jag vet inte varför men jag förvånades över att den var så pass välgjord. Bilderna på ett slitet New York är hur snygga som helst och stilen på fotot påminde mig om filmer som Prisoners och Blood Simple.

Tunnelbanan är givetvis fullkomligt nedklottrad. Allt känns äkta, genuint, autentiskt (har vi några fler synonymer?). Det förekommer en begravning i filmen som är inspelad i ett riktigt snöfall vilket bidrog till känslan av att det var just på riktigt.

Charles Bronsons vigilante lever i en sorts egen westervärld och är som en lugn grizzlybjörn, och han dricker mjölk precis som Fantomen. En ung Jeff Goldblum är med som en slemmig typ. När jag kollar på IMDb så visar det sig att det var Goldblums första roll och han listas som ”Freak #1”.

Musiken! Herbie Hancock! Riktigt bra och jazzigt funkig precis som det ska vara. Det kändes även lite experimentell och satte en speciell stämning, precis på samma sätt som Hancocks musik gjorde i den svenska filmen Pojken i trädet (med Tomas ”Tintin” Bolme i titelrollen).

Rättelse: musiken i Pojken i trädet gjordes av en ung Quincy Jones.

PS. Death Wish hamnade för övrigt på plats 6 på min lista över 1974 års bästa filmer.