God and Monsters

23 februari, 2013 4 kommentarer

Gods and MonstersEfter att jag såg Gods and Monsterns för några år sen så såg jag tre filmer av James Whale, hans två första om Frankenstein och så The Invisible Man. Håll utkik efter recensioner av dessa framöver. Först biografifilmen om regissören själv, vilket är lite passande då vi ju precis avhandlat Hitchcock.

Ian McKellan är James Whale, regissör av bl a Frankenstein samt bög och arrangör av poolpartyn med bara pojkar (och då menar jag både bara och bara). Efter att Whale på gamla dar fått en liten hjärnblödning ser han syner, minns känslosamt tillbaka på sin barndom och händelser i första världskriget. Hans trofasta hushållerska Hanna anställer en ny trädgårdsmästare, Clayton (en kvinnotjusande slarver och ex-Marine spelad av Brendan Fraser), och Whale vill måla av honom… ansiktet alltså. Trots sina olikheter växer en vänskap fram mellan de två, mestadels genom att Whale berättar historier och Clayton lyssnar. Men det hela kommer naturligtvis ställas på sin spets när Whale blir mer och mer desperat när hans hjärna spelar honom spratt.

Ok, McKellan är givetvis i högform i den här filmen. Det var riktigt kul att se honom briljera i rollen och formligen spela brallorna av sina medspelare (både som skådis och i själva rollfiguren, haha). Filmen har alltså en hel del humor, i form av underbar dialog och leverans av densamma av McKellan. Det var verkligen en skådespelarnas film om man säger så. Det är skickligt skådespel som helt gör filmen sevärd. Brendan Fraser är ganska oväntat, för mig, med som den något tröge trädgårdsmästarslackern. Jag måste säga att han sköter sin roll ok även om han kanske inte behöver göra så mycket i scenerna med McKellan, det är liksom bara att vara med och se lite dum ut (och det klarar han bra, hehe). Nä, skämt åsido, han är bra. Det var även en fröjd att se Lynn Redgrave som hushållerskan med rätt att bryta på tyska. En härlig tant.

Förutom skön dialog och roliga scener med McKellan så finns det även ett allvar i botten. Frågor om att sticka ut (homosexualitet (inte minst i Hollywood) är fortfarande aktuellt), om att åldras, om att kanske inte få leva fullt ut som man är pga av inskränkta föräldrar, tas upp. Filmen innehåller även den vanliga Hollywood-kritiken om att det är filmbolagen som bestämmer och att regissören främst är ett verktyg för bolagen att tjäna pengar. Whale var inget undantag. Vi får även se klipp ur hans kända filmer Frankenstein och Bride of Frankenstein och höra Whale snacka lite om dem. Jag blev lite sugen på att se (om) dem. Det är en klart sevärd film där det hela står och faller med skådisarnas insats, och jag tycker det lyckas, och det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Shine

17 december, 2011 8 kommentarer


Titel: Shine
Regi: Scott Hicks
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Hmm, jag insåg idag att det var fredag igår och att jag fullständigt glömde bort att det skulle ha kommit en recension av en film noir. Istället blev det ett inlägg om Kristian Petris film Detaljer. Nåväl, jag får helt enkelt kompensera med två noir-rullar nästa fredag (dan för dopparedan). Nu kommer dock ett gammalt omdöme om den första film jag såg med Geoffrey Rush, pianopsykdramat Shine.

Det här filmen i regi av Scott Hicks (Hearts in Atlantis) kändes som en typisk Oscarsvinnar-film och mycket riktigt vann Geoffrey Rush en Oscar för sin roll som den australiensiske pianisten David Helfgott som får psykiska problem. David växer upp i Australien med en far som inte kan glömma att hans egen familj dödades av nazisterna under 2:a världskriget. David är ett pianogeni och lärs upp och uppmuntras visserligen av sin far men samtidigt får han stryck och måste till varje pris vinna alla musiktävlingar han ställer upp i. När David får chansen att åka till USA för att utbildas ytterligare vägrar hans far honom detta. När David är gammal nog åker han ändå till slut till London för att gå på musikcollege. Efter detta har David inte kontakt med sin far något mer.

Den bästa scenen i den här filmen tyckte jag var när David i London spelar sig genomsvettig med den svåra och jobbiga Rachmaninoffs 3:a, får stående ovationer och samtidigt kollapsar av psykisk utmattning. David åker tillbaka till Australien och tas in på psykisk klinik där han spenderar närmare 10 år.

Jag vet inte, jag imponerades inte så himla mycket av den här filmen. Jag tyckte det fanns en del lite ”smöriga” element. T ex när David som gammal hoppar hage på trottoaren precis som i en scen tidigt i filmen, eller när han i sin comeback (ja, den kommer förstås!) placerar sina glasögon på pianot precis som i en scen från hans ungdomstid. Sen tyckte jag pappan kändes lite som en stereotyp. Annars är det välspelat, bra musik och lite gripande. Jag tyckte också att Noah Taylor som spelade David som ungdom var minst lika bra som Geoffrey Rush.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , ,