Orson Welles (även filmens regissör) spelar en nazist som efter andra världskriget gömmer sig i en amerikansk småstad. Hit kommer en utredare från en FN-kommission som försöker hitta krigsförbrytare. ”Nazidetektiven” spelas av Edward G. Robinson som blivit något av en personlig favorit. Jag vet inte riktigt om det här ska kallas noir? Jag ställer frågan eftersom filmen ingick i det noir-tema som SVT körde för ett tag sen. Filmen känns mer som en vanlig thriller. Men ok då, vi har faktiskt en person som förleds av sina känslor och därför agerar mot sin egen moral och för sent inser sitt misstag. Just detta brukar (ska) vara ett tema i noir tycker jag.

Orson Welles har en speciell pondus. Jag tror mycket ligger i hans röst. Den har en märklig tyngd som gör att man lyssnar och liksom litar på det han säger. Welles själv räcker dock inte till för att lyfta den här filmen till några högre höjder. Trots en hitchcock-scen som utspelas högt uppe på en stege så blir det aldrig riktigt spännande. Robinson är charmig och ger filmen en ganska hög mysfaktor, kanske för hög. Men spännande på riktigt blir det, som sagt, aldrig. Det finns något barnsligt över hela filmen som gör att jag aldrig dras in på allvar, och aldrig riktigt tror att Welles verkligen är en tvättäkta nazist. Men filmen är ändå sevärd och en hyfsad thriller. En trea landar den på.

3/5