Film noir-fredag: Where the Sidewalk Ends

25 november, 2011 4 kommentarer


Titel: Where the Sidewalk Ends (Nattens vargar)
Regi: Otto Preminger
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Sex år efter den i mina ögon något överskattade Laura är regissören Otto Preminger och två av huvudrollsinnehavarna (Dana Andrews och Gene Tierney) tillbaka med Where the Sidewalk Ends. Filmen är en ganska ordinär kriminalrulle där Andrews på sitt lite träiga vis spelar en våldsbenägen kommisarie som under en mordutredning av misstag råkar ha ihjäl en misstänkt. Andrews tar beslutet att försöka dölja vad som egentligen hände. Tierney spelar frun till den misstänkte och Andrews blir givetvis förälskad i henne.

Mja, som sagt, inget speciellt i min bok. Dana Andrews är nog ingen favorit. Han känns… träig. Känslouttrycken kan räknas på ett eller två fingrar. Tierney är inte lika magisk som i Laura (där hon är fantastiskt sval och skön). Ändå är givetvis filmen helt ok. Mot slutet blir det mer och mer spännande, mer och mer svettigt för Andrews, och till slut ställs allt på sin spets för Andrews. Ja, just slutscenen är riktigt bra. Andrews tog rätt beslut, i alla fall moraliskt, när han lät sin chef läsa brevet. Annars hade liksom allt han gått igenom inte varit värt något. Nåväl, slutscenen gjorde att det nästan blev en stark trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

A Streetcar Named Desire

16 augusti, 2011 11 kommentarer


Titel: A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)
Regi: Elia Kazan
År: 1951
IMDb | Filmtipset

Efter att ha läst den positiva recensionen av A Streetcar Named Desire borta hos BlueRoseCase så kändes det helt rätt att posta en recension av samma film fast med ganska olika åsikter om filmen. Och att säga att min text är en recension är väl inte helt korrekt, det känns mest som en förvirrad rant.

Jag kan tyvärr inte se några försonande drag i den här filmen som gör att jag kan ge den ett högre betyg än en etta. Filmen gav mig ab-so-lut ingenting. Jag gillar inte någon av karaktärerna. Allt är jobbigt, snackigt, upphetsat. Så fort Vivien Leigh är med i bild känner jag ett obehag. Ett nervöst obehag som håller i sig hela filmen. Marlo Brando sluddrar, pratar nasalt, som om han har mat i munnen hela tiden (vilket han förvisso har ganska ofta i filmen). Visst, måhända är Brando hyfsat cool men hela filmen är en katastrof så det försvinner liksom i den övriga sörjan. Det är möjligt att det här hade kunnat bli en bra film om den hade gjorts på ett annat sätt. Nu är allt bara hysteriskt och det är tyvärr inte så där dåligt då det samtidigt är roligt, utan bara dåligt. Kammarspel behöver inte vara dåliga filmer, det finns det exempel på. Teatrala filmer behöver inte heller vara nåt fel i sig. Så jag vill inte komma med några svepande generaliseringar om teatralt överspel eller tråkigt kammarspel. Fast vad fan: TEATRALT ÖVERSPEL! PRATIGT OCH FÖR LÅNGT KAMMARSPEL! Jag var tvungen att försöka två gånger för att ta mig igenom filmen. Första gången började jag nicka till och fick helt enkelt stänga av. Andra gången var jag på väg att dåsa till på samma ställe återigen men härdade ut. Utan belöning.

1+/5

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,