Super Fly (1972)

Mannen med det coola namnet Youngblood Priest är en svart knarkkung i Harlem. Han vaknar upp med en vit älskarinna, drar en lina för att vakna upp ännu mer. När han lämnar lägenheten frågar kvinnan: ”Will you be back soon?”. Först ute på gatan på väg till bilen drar Priest upp gylfen. Han är super fly med andra ord (gylf… fly…) och bra spelad av Ron O’Neal som har ett sofistikerat och underhållande sätt att föra sig.

Priest vill fortsätta vara super fly men i en annan bransch, en laglig bransch. Stick it to the Man, lagligt? Hur ska det gå till? Ja, det är som det brukar vara i såna här filmer. En sista stöt. En sista stöt för att fixa ett avgångsvederlag och startkapital på samma gång.

New York är skitigt, på flera sätt än ett. Det är skitigt på ytan, det är skitigt på djupet. Staden är fylld med ödetomter med stora grushögar efter rivna byggnader. Poilsen är korrupt. Hela systemet är korrupt. Mina tankar går bl a till The Wire (yay!).

Musiken av Curtis Mayfield är otroligt bra. Det förekommer ett stillbildsmontage till tonerna av Mayfields ”Pusherman” där vi får följa kokainets väg från langarna till slutanvändarna. Underbart kanske är fel ord, men det var underbart.

Black Panthers är med också. De vill inte att Priest ska sluta i knarkbranschen utan fortsätta och dessutom vill de få drogpengar och använda dem för att kämpa för sin sak. The Cause. Ja, jag sa ju att systemet var korrupt.

Super Fly känns ganska vågad eller revolutionerande för sin tid. En svart man skäller ut sin vita langare, kallar honom för en ”white honky motherf****r”, och hyr vita lönnmördare för att ta kål på honom. Black power kan man kanske säga. En sak jag fann intressant var hur Priest har en relativt ljus hudfärg. Ja, eller snarare, det jag fann intressant var hur filmen refererade till detta. Priest får höra att han inte är äkta utan en ”white looking n****r”. Ja, jag sa ju att den var vågad.

Det av YouTube åldersbegränsade kokainmontaget