Mordet på Orientexpressen (1974)

9 mars, 2022 6 kommentarer

Varje jul brukar jag välja ut en biofilm som familjen ser på Annandagen. 2017 års val skulle ha blivit The Shape of Water men av nån märklig anledning hade den inte premiär förrän i februari. Då föll valet istället på Kenneth Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.

Den första filmatisering av Christies Hercule Poirot-mysterium kom 1974 och har en hel kader med kända skådisar. Under förtexterna insåg jag att det här är en gammal film då alla inblandade i filmen listas. Det är inte som idag där det görs i eftertexterna. Men det är ju orimligt att inleda en film med rad på rad med cgi-folk.

Jag undrar om kidnappnings-temat har hämtat inspiration från fallet där Charles Lindberghs lille son rövades bort. Christies roman kom ut 1934 och Charles Jr försvann två år tidigare. Ja, det måste ju vara så.

Vad är det Albert Finney håller på med?! Han spelar Poirot som en stelopererad galning. Är det nån form av spel från Poirots sida för att förvirra sina ”motståndare”? Nåväl, det är ett märkligt val av Finney får jag lov att säga. Men han gjorde i alla fall ett val.

Det är ett multikulturellt tåg. Vi har afrikaner, asiater, muslimer, en svenska (spelad av Ingrid Bergman som vann en Oscar för sin roll!) och så rika amerikaner och britter. En av passagerarna var prinsessan Dragomiroff. Hon borde väl hetat Dragomirova egentligen? Prinsessan var i vilket fall ganska obehagligt vitsminkad i ansiktet och mina tankar gick till Gary Oldman som Dracula.

Anthony Perkins är med. Han var riktigt bra. Det är lite synd att han blev så pass starkt förknippad med en enda roll. En roll som han gjorde väldigt bra, men ändå. Det var i alla fall kul att se honom här.

Som helhet så gillar jag originalet en aning mer än Branaghs version.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

La nuit américaine (1973)

24 maj, 2020 Lämna en kommentar

Jag såg dagens film när SVT körde ett François Truffaut-tema för ett gäng år sen. Först ut var De 400 slagen. Jag tyckte den var ok men jag var inte direkt imponerad av den hyllade filmen. Andra filmen Jules och Jim levererade inte alls. Frågan var nu om nästa film skulle falla mig på läppen? Min text om La nuit américaine (Dag som natt var den svenska titeln) skrevs i mars 2004.

François Truffaut igen. Dag som natt är en metafilm. Alltså en film om en film. Vi får följa en filminspelning ta två steg fram och ett steg bak. Truffaut själv spelar regissören med mardrömmar. Jacqueline Bisset spelar den kvinnliga stjärnan i filmen i filmen.

Ja, det var rätt så intressant att följa med bakom kulisserna på filminspelningen och se vilket jobb det är att göra film. Omtagning efter omtagning. Valentina Cortese hade en skön roll som den lite äldre dalande stjärnan Severine som har svårt att komma ihåg sina repliker. Själv föreslår hon under en scen att de kanske kunde köra som de brukar göra med Federico (Fellini får man gissa), dvs att man bara säger nonsensrepliker (en slumpmässig rad med siffror t ex, 13, 1, 5, 46, 34, 56). Men det gick ju inte eftersom Truffaut spelar in ljudet direkt till skillnad från i italienska filmer där man dubbar efteråt.

Just det där har jag lagt märke till i italienska filmer. Rätt så ofta så stämmer inte ljudet med munrörelserna och det framgår tydligt att ljudet är inspelat vid ett annat tillfälle. Det ser inte bra ut.

Vid ett tillfälle får Truffaut ett gäng böcker med posten som han har beställt. Mina falkögon registrerade att en av böckerna var om Ingmar Bergman och en annan om Alfred Hitchcock. Det är kul med såna här filmreferenser om man är filmfreak.

Filmen rullar väl på och är lite smårolig ibland men fortfarande har jag svårt att se storheten med Truffaut. Den får dock godkänt och det är kärleken till filmen som gör detta. Den lyser igenom. Men – om man vill se en roligare film om kaoset som kan råda på en filminspelning så rekommenderar jag Tystnad, tagning! (Living in Oblivion, 1997).

”Dag som natt” är för övrigt ett uttryck som betyder att man spelar in en nattscen på dagen med mörkerfilter framför kameran. Lite kul är också att Jean-Pierre Léaud spelar med i en stor roll. Léaud är ju pojken Antoine i De 400 slagen (1959). I ett flertal andra Truffaut-filmer spelar Léaud just den pojken i olika stadier av livet (dock inte i Dag som natt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

Cul-de-sac (1966)

10 april, 2020 2 kommentarer

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Cul-de-sac med bl a Catherine Deneuves syster och min text skrevs i juni 2004.

Donald Pleasence och Françoise Dorléac (Catherine Deneuves storasyster!) spelar ett par som har bosatt sig på ett slott vid kusten. En ganska viktig detalj för handlingen är att tidvattnet gör att det inte går att ta sig dit eller därifrån, om man inte har båt förstås, när det är flod. Hit tar av en slump två brottslingar som misslyckats med nåt sorts brott sin tillflykt. Ett märkligt spel mellan de inblandade inleds.

Ja, vad ska man säga? En ganska märklig film. Jag gillade verkligen de första ca 25 minuterna skarpt. Inledningen med de två gangstrarna var snyggt filmad och mystisk. Vad är det som händer? Vad är det här för typer? Jag fattade inte mycket men blev intresserad. Mannen med den grova rösten, Lionel Stander, som gestaltade en av brottslingarna, var bra och spelade annorlunda. Ja, den andra gangstern var inte helt vanlig heller, spelad av Jack MacGowran. Donald Pleasence gestaltar en märklig figur likaså och hans rollfigurs agerande i filmen är inte helt lätt att fatta. En lätt sinnessjukdom pga av tidigare händelser i hans liv (Agnes?) kanske. Hmmm, ja, jag gillade en hel del i filmen: fotot, de märkliga karaktärerna, mystiken, musiken av Krzysztof Komeda (som även gjorde musiken till Kniven i vattnet), mm. Men spännande blev det aldrig och jag vet inte om det var meningen heller. Det var snarare en svart komedi som tyvärr aldrig tände till riktigt. Inledningen var en fyra men allt eftersom sjönk mitt intresse. Jo, och sen gillade jag verkligen den allra sista scenen i filmen <spoiler>med Pleasence sittandes på stenen i vattnet</spoiler>. Snyggt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Françoise Dorléac dog i en bilolycka i Nice 1967. Tråkigt.

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,