Hillman-filmerna + Sommartempo

12 juli, 2023 2 kommentarer

För flera år sen köpte jag en box med Arne Mattssons fem filmer om det svenska detektivparet John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericsson, baserade på Folke Mellvigs kriminalromaner. Jag såg filmerna men det blev aldrig av att jag skrev om dem på bloggen. Jag hittade dock några korta notiser om filmerna så här kommer en väldigt kort och upprepande sammanfattning om vad jag tyckte. En sak jag noterar så här i efterhand är att Ingmar Bergmans husfotograf Sven Nyqvist stod bakom kameran i den första filmen och att sen Hilding Bladh, som fotade Bergmans Gycklarnas afton (tillsammans med Nykvist för övrigt), fotade tre av de andra filmerna.

 

Damen i svart (1958)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Mannekäng i rött (1958)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ryttare i blått (1959)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Tredje delen är väl varken bättre eller sämre än de första två. Holmsten är knappt med utan på eget uppdrag i London och Annalisa Ericsson löser mysteriet på egen hand.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Vita frun (1962)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Det är nog den bästa av Hillman-filmerna bl a med ett snyggt foto på fina träskmarker. Här är Annalisa inte med alls och Holmsten dyker enbart upp mot slutet och spelar ingen större roll

betyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Den gula bilen (1963)
Harmlöst ospännande och med en töntig humor. Ingen Annalisa här heller. 😦

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

I övriga nyheter så kanske de som följer bloggen märkt att inläggen inte kommer så frekvent som tidigare. Det beror helt enkelt på att jag ÄNTLIGEN är ikapp. Jag har publicerat inlägg med alla gamla texter som skrevs innan jag startade bloggen och jag har dessutom betat av den backlogg med filmer jag sett men inte skrivit om efter att jag startade bloggen. Jag ser inte ens i närheten så många filmer nuförtiden som jag gjorde för 20 år sen. Då var det en typ en film om dagen. Det här innebär att tempot kommer att gå ner från tre inlägg i veckan till ett inlägg… när det kommer ett inlägg, helt enkelt. Dessutom är det snart sommarsemester för min del så det passar väl på ett sätt bra att gå ner i tempo och känna lugnet. Ha det!

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Semester, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

4 november, 2018 Lämna en kommentar

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilket liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Roadmovie, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,