10 i topp: Filmer 2006

2006Jag brukar vara litet sen i starten ibland. Så när filmspanarna skulle köra sina listor över 2006 års bästa filmer i lördags så hann jag inte riktigt med att få ihop min lista i tid. Men nu har jag fått till den – och det är väl egentligen helt rätt att facit avslöjas sist! 😉

****

10. Farväl Falkenberg
Farväl Falkenberg
Farväl Falkenberg är en av de filmer som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006 på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival stod för.

9. The Host
The Host
I min recension av The Host från 2007 så skrev jag som ett PS följande: Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också. Ja, redan då hade jag snappat upp det här med regn och sydkoreanska filmer. 😉

8. Berätta inte för någon
Berätta inte för någon

Berätta inte för någon är ett riktigt bra och spännande thrillerdrama där François Cluzet dominerar som mannen som hamnar i ett nervigt känsloinferno där han har både polis och mördare efter sig.

7. Little Miss Sunshine
Little Miss Sunshine
Min American Independent-film på listan som handlar om en dysfunktionell familj i en folkabuss på väg till sjuåriga dottern Olives skönhetstävling. Little Miss Sunshine är en må bra-film med mörka stråk och en ibland ganska svart humor. En film som inte fegar ur. Super Freak!

6. United 93
United 93
Paul Greengrass United 93 är spännande, svettig och obehaglig. Filmen påminner mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden.

5. Pans labyrint
Pans labyrint

Pans labyrint är en film där Guillermo del Toro väver ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Slutet är så mörkt, spännande och sorgligt det kan bli.

4. De andras liv
De andras liv

Filmen som fick mig att bli medlem i Amnesty. Enough said!

3. Red Road
Red Road

Red Road is a film that not only caused a change of my blog header (5/5 films do that as a rule of mine) but also prompted my first review in English. Find out why here.

2. Babel
Babel

Från min recension (som inte finns på bloggen än): ”Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla”. Ja, om det känns som att tiden står stilla så har filmen lyckats. Den andra 5/5-filmen på listan men inte den sista…

1. Children of Men
Children of Men
Kan Alfonso Cuarón vara min favoritregissör just nu? Hans senaste rymdfilm Gravity hamnade på första plats på listan över förra årets bästa filmer. 2006 kom Children of Men och den hamnar alltså på plats numero uno på 2006 års lista.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet: This Is England, Blood Diamond, Seraphim Falls, The Fountain, The Science of Sleep, Inland Empire, Jindabyne.

Det finns säkert en hel drös filmer som jag inte har sett som jag kanske borde ha sett. En del av dessa kommer ni garanterat hitta på de andra filmspanarnas listor. Hoppa därför in och kolla in dessa: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Fiffis filmtajm.

Farväl Falkenberg

FalkenbergTitel: Farväl Falkenberg
Regi: Jesper Ganslandt
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Farväl Falkenberg är en av de filmerna som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006.

Oj då. En film som växte, både under filmen och efteråt, känner jag nu efter att jag precis sett den på en förhandsvisning ordnad av Stockholm Filmfestival. Filmen startar lite trevande med episodiska skildringar av några barndomskompisars sista sommar i Falkenberg innan vuxenlivet ska ta vid. Då kände jag väl att den var rolig, lite skönt nostalgisk, men ändå inget speciellt. Men efter ungefär halva filmen så drog det in en ödesmättad stämning i biosalongen, nåt som den passande melankoliska musiken starkt bidrog till. De sista 20-25 minuterna är gripande, sorgliga, med några stänk av humor, och bitvis väldigt vackra.

Om jag ska nämna några filmreferenser så kom jag att tänka lite på det bildspråk och de känslor som man ibland hittar i några av Wong Kar-wais filmer. Steven Soderberghs Bubble kan jag också nämna. Fast Farväl Falkenberg är bättre än både Bubble och de (flesta) WKW-filmer jag har sett. Filmen försatte mig i en melankolisk, lite tung men ändå inte jobbig känsla, som satt kvar efter visningen under min cykeltur hem genom ett skymningsvackert Stockholm. Det finns givetvis brister i den här debutfilmen av Jesper Ganslandt, och den passar kanske inte en del, men jag rekommenderar den ändå varmt.

4/5