Titel: Monty Python and the Holy Grail
Regi: Terry Gilliam & Terry Jones
År: 1975
IMDb | Filmtipset
Monty Python är nog inte några personliga favoriter men jag uppskattar dem ändå. Men jag tror jag gillar Fawlty Towers mer än nån av ”Monty Python-filmerna”, även om jag borde se om några av dem, främst Life of Brian och The Meaning of Life. Notera att jag i det här fallet inte ens nämner den svenska titeln… som gör mig galen, apropå andra svenska titlar på filmer som är aktuella just nu, menar jag. Om ni tittar på ett av inläggets taggar eller om ni klickar på Filmtipset-länken så ser ni den svenska titeln.
Monty Python-gängets första riktiga långfilm då And Now for Something Completely Different i princip var en antalogi över deras bästa sketcher från tv-serien Monty Python’s Flying Circus. Handlingen (den som finns) är förlagd till England på 900-talet där kung Arthur söker efter den heliga graalen. Tillsammans med sin kokosnötsklapprande bärare färdas han England runt för att hitta tappra riddare som kan hjälpa honom i hans letande. Efter ett tag har han hittat några wannabe-riddare (well, Lancelot och såna) och tillsammans råkar de ut för diverse äventyr och stöter på diverse konstigheter.
Nja, tyvärr blev jag lite besviken. Jag har sett den förut några gånger (för ganska länge sen) och mindes att jag inte blev stormförtjust då heller men trodde av nån anledning att den skulle vara bättre och roligare nu. Det är en spretigt berättad historia som helt bryter mot alla regler som finns i film. Det förekommer ganska mycket metafilmsinslag som när skådisarna snackar till publiken och visar att de vet att det här är en film. Jag undrar hur vanligt sånt här var på den här tiden. Var Monty Python föregångare kanske?
Bitvis är den ändå en ganska briljant komedi med helt absurda sketcher, t ex riddarna som säger ”Ní” som om de inte får ett buskage (ja, ett buskage!) kommer driva sina motståndare galna genom att säga just ”Ní”. Hehe, sjukt. Sen finns det en hel del underbara dialoger. Dialoger som liksom inte börjar så roligt men som målar in sig i ett hörn och där personerna liksom inte kommer framåt utan hakar upp sig hela tiden. Jag har sett exempel på det här även i deras Flygande Cirkus-tv-serie. Kul också med bonden som börjar snacka politik som en kulspruta mitt i allt. Och så insamlaren av döda förstås: ”Bring out your dead!”
Trots roliga scener så känns det ändå som en samling sketcher utan inbördes röd tråd och det funkar bra i ett tv-avsnitt men jag tycker det blir lite för osammanhängande i en långfilm. Sen är det viss humor som jag har lite svårt för. Den känns så där studentikos om ni förstår vad jag menar, som de ”roliga” förtexterna t ex. Nåväl, det är en sevärd film men för mig är den här hyllade filmen inte värd mer än en stark trea (vilket ändå är ett godkänt betyg).
3+/5
Ett päron till farsa-filmerna, vad har vi på dem? Ja, jag har bara sett den första filmen (1,5/5) och legacy sequelen (legacyquelen?) från 2015 (2/5). Så kanske inte riiiiktigt min grej och jag skrev i en kommentar att det skulle mycket till om jag skulle se några fler av filmerna. Men ibland har man tid över och är trött i huvudet och tar fel beslut. Så nu har jag sett den andra filmen där familjen Griswold är på semester i Europa. Nej, det här var inte min grej, som väntat. Det är för amerikanskt. Pappa Clark (Chevy Chase) suktar efter lättklädda damer. Det blir mest tröttsamt. Men det är snäppet bättre än julfilmen. Jag får känslan av en Hostel-semester där det mesta i Europa är på gränsen till farligt. Det förekommer många brittiska skådisar i cameo-roller som Eric Idle, Robbie Coltrane, Mel Smith och The Major från Warty Towels. Filmen påminner mig om den andra Sällskapsresan i det att varje gång det dyker upp en britt så spelas det en pampig brittisk fanfar och att det vi får sen inte är nåt annat än en serie sketcher staplade på varandra. Bästa skådespelarnamnet: Moon Unit Zappa!
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?