The Maltese Falcon

13 december, 2013 6 kommentarer

decadesThe Maltese FalconTitel: The Maltese Falcon
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Decennier-temat är inne på 40-talet och den här gången har Movies-Noir och Henke valt en Bogart-noir i regi av John Huston. Eftersom jag hade sett filmen tidigare och hade en recension liggande (som inte publicerats på bloggen) så väljer jag helt fräckt att posta den recensionen utan att se om filmen. Jag ber om ursäkt för det och att det därmed inte blir en lika matig text som vanligt men jag tyckte ändå det var bättre än inget eftersom jag inte hade lust att se om filmen.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning) som säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca (5/5), To Have and Have Not (3/5) och The Big Sleep (3/5) med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i The Maltese Falcon, han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i The Maltese Falcon tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som efter att först ha blivit nedslagen återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor som gjorde rollen blir inte den fullfjädrade femme fatale som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för ett godkänt betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? If they didn’t like it, at least they can’t blame it on the bo(o)gie…

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Film noir, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Big Sleep

24 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Big Sleep (Utpressning)
Regi: Howard Hawks
År: 1941
IMDb | Filmtipset

När jag startade mitt film noir-tema i somras så fick jag för mig att det skulle pågå under sommaren och kanske en bit in på hösten. Först nu har vi kommit till den sista filmen. Dels räknade jag nog liiite fel när det gällde hur många veckor som en sommar faktiskt består av och dels har det under resans gång tillkommit ett gäng filmer. Men nu är det slut. Detta betyder inte att det här är den sista noiren jag ser och skriver om men idag är den sista Film noir-fredagen på Jojjenito.

The Big Sleep såg jag första gången för nästan 10 år sen och då skrev jag så här:

Jag har sett Utpressning (The Big Sleep) från 1946 med sjukt coola Humphrey Bogart och ännu coolare Lauren Bacall. Bogart spelar privatdetektiven Philip Marlow som tar sig an ett fall där det visar sig vara betydligt mer skumt i görningen än vad det verkar från början. Utpressning, mord, cigaretter, svartvitt, gamla bilar (well, de var inte gamla på den tiden…), trenchcoat, mm. ”They don’t make them like this any more” skulle man kunna säga. Chinatown som jag såg nyligen har lånat en del från den här filmen. 4/5 blir betyget.

Jaha, Chinatown har tydligen lånat från den här filmen. Mjaha, det var news för mig. 😉 Hur som helst, jag såg om The Big Sleep för några dagar sen och… jag vet inte. Visst, Bogart och Bacall är coola, det är det ingen tvekan om. Men utan dem skulle det inte vara mycket till film. Den här typen av noir, dvs en deckar-noir, kan aldrig bli riktigt lika bra som den bästa typen av noir. Vilken är den bästa typen av noir? Jo, det är vad jag skulle kalla den mänskliga noiren, där en person är i fokus, en person med problem som han inte kan klara sig ur.

The Big Sleep känns mer som en småputtrig matinénoir. Den blir aldrig tråkig men aldrig riktigt intensiv heller. Det är en sorts whodunit där vi har Bogart som privatdeckare som försöker reda ut vad som har hänt. Det som lyfter filmen är enskilda scener med helt underbara repliker och händelser. Ta bara den udda och roliga inledningen där Bogart kommer hem till familjen Sternwood och de bra scenerna avlöser varandra. Han träffar först på yngsta dottern som säger ”You’re not very tall are you?” och sen liksom lägger sig i hans armar. Efter detta kommer en ganska lång scen där han pratar med gamle generalen Sternwood om det uppdrag han ska åta sig. Och som avslutning träffar han på den äldsta dottern som (givetvis) spelas av Lauren Bacall.

Efter den underbara inledningen fortsätter filmen men snårar in sig lite väl mycket. Det är många personer och händelser involverade och det blir för invecklat kan jag tycka. Istället för att vi får den där spänningen som är relaterad till en person som det kan gå bra eller dåligt för så blir det mer ett hjärnmysterium för både Bogart och oss tittare. Det är inte dåligt men det kan aldrig bli riktigt bra.

Givetvis är det ändå en bra rulle att spendera nästan två timmar med. Enbart följande lilla scen och replik gör filmen sevärd för mig:

Bogart och Bacall pratar. Bacall är nervös och vet inte hur mycket hon vill avslöja för Bogart. Hon vill få hjälp men samtidigt vill hon inte säga för mycket. Hon är nervös helt enkelt. Hon sitter och kliar sig på knät. Bogart säger ”Go ahead and scratch”. Sen börjar Bacall räkna fingrarna på sina handskar, ett nervöst tic, varpå Bogart säger ”There’s usually five fingers on any glove” och fortsätter samtalet.

Men som helhet så är filmen inte mer en än en mysig matinénoir även om det är en bra sådan. Jag är tvungen att sänka betyg ett snäpp jämfört med förra titten.

3+/5

PS.  Filmtiteln The Big Sleep är tagen från kriminalromanen av Raymond Chandler med samma namn och syftar på döden, den stora sömnen. Ett annat faktum om filmen är att den tydligen betraktades som en upprörande och farlig film i Sverige. Se bara på den här postern där man ser ett gammalt tidningsklipp om att den totalförbjudna filmen nu är släppt av censuren. Klicka på bilden för en större version.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Maltese Falcon

17 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,