The Haunting (1963)
13 februari, 2022 2 kommentarer
För tio år sen (!) var jag med på ett bloggtema, initierat av Filmitch, med namnet ”En film som jag ångrar att jag sett”. Min alternativa titel på temat var ”En film som jag ångrar att jag sett – två gånger” och det handlar alltså om The Haunting som jag såg som barn och sen i vuxen ålder och hur olika de två upplevelserna var. Mitt temainlägg hittas här och nedan följer min tidigare inte bloggpublicerade originaltext från augusti 2007 när jag som vuxen såg The Haunting.
Jag såg den här filmen på tv när jag var liten. Jag blev fullständigt vettskrämd. Vissa scener har etsat sig fast trots att jag egentligen inte minns filmen. Nu när jag ser filmen igen så blir jag förstås inte vettskrämd. Men de scener jag blev räddast av känner jag igen mycket väl. Men jag har lite svårt att förstå hur jag kunde bli så rädd. Jag undrar om det har med ens egna fantasi att göra, att den blir mindre med åren.
Handlingen är klassisk. En professor får nys om ett stort gammalt gods som sägs spöka. Nu står det tomt. Professorn bjuder in ett antal personer med paranormala förmågor för att studera huset under några dagar… och nätter. Muhahaha.
Ok, jag blev alltså inte skrämd och det är ju sällan jag blir det nu för tiden. Om jag nu blir det så brukar det oftast inte handla om rena skräckfilmer. Men filmen är duktigt snygg med sitt svartvita foto och den är en ganska mysig och charmig historia. Sen har den faktiskt några scener som är bra och nästan obehagliga och en riktig hoppscen<spoiler> när professorns fru dyker upp bakom en lucka ovanför spiraltrappan </spoiler> finns också. Filmen känns dock en aning lättviktig och blek, lite för snäll helt enkelt, för att vara en skräckfilm. Kanske är det ändå minnet av min barndoms skräcknatt framför teven som gör att jag är lite besviken. Nåja, dålig är den absolut inte och betyget blir en trea. Ah, det blir med ett plus också.
PS. Om det är nån som lyckas skrämma mig nuförtiden så är det David Lynch. Det är kanske mer en obehagskänsla, men ändå. Det kan gälla vissa partier av Twin Peaks (både serien och filmen Fire Walk with Me) och Mulholland Drive (när snubben på fiket berättar sin dröm för sin kompis och de sen går och tittar bakom fiket, t ex). Ingmar Bergman skrämmer mig ibland också. I Viskningar och rop t ex.
En alternativ titel på det här inlägget är En film som jag ångrar att jag sett — två gånger. Förklaringen får ni om ni fortsätter läsa.
Vissa minnesbilder från filmen har alltid funnits kvar, fastetsade för evigt. Det är en bild av en flickas ansikte som åldras till ett lik på några sekunder (ja, det var i alla fall minnesbilden). Det är en bild av en spiraltrappa av järn som skakar. Det är en bild av en dörr som skakar, bågnar av en ond kraft som vill in. Jag kan fortfarande känna den där rädslan som jag kände då när jag såg filmen som barn. I vuxen ålder har mitt självklara tips alltid varit Det spökar på Hill House när någon frågat om en riktigt läskig film att se. Läskigare film har jag faktiskt aldrig sett. Hmm, fast det är inte riktigt sant längre. Varför? Jo, jag beslutade mig nämligen för att se om Robert Wise svartvita klassiker från 1963. Är det ett beslut jag ångrar? Ja, lite grann faktiskt.
Det spökar på Hill House är en duktigt snygg film med sitt svartvita foto. Handlingen är klassisk. En professor får nys om ett stort gammalt gods som sägs spöka. Nu står det tomt. Professorn bjuder in ett antal personer med paranormala förmågor för att studera huset under några dagar… och nätter. Muhahaha. Ja, fast det där muhahaha är sagt med glimten i ögat förstås, för speciellt läskig är filmen inte.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?