In Bruges

3 maj, 2011 4 kommentarer

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

Arkiverad under Betyg 4, Film, Neo Noir, Recension, Surrealism, Voddler Tagged with , , , , ,

Phone Booth

1 maj, 2011 3 kommentarer

Titel: Phone Booth

Regi: Joel Schumacher
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Jag hade hört en del gott om den här filmen, och även om jag var aningen skeptisk så tyckte jag det skulle bli intressant att se just hur det blev det här med att filmen endast utspelas i och kring en telefonkiosk. Nu har man dock inte varit så strikt med just den begränsningen, vilket jag kanske tyckte var lite synd, som att man liksom tummade på sina egna ”regler”. Det förekommer en hel del scener där telefonkiosken inte är med, och sen klippte man ibland in bilder på personer i andra änden av luren som Colin Farrell pratade med.

Överlag så tyckte jag ändå att filmen var oväntat bra, med nerv och hyfsad spänning. Av nån anledning har jag alltid gillat Farrell. Jag tycker han funkar bra när han får spela en desperat person, som t ex i Woody Allens Cassandra’s Dream eller i pärlan In Bruges. Här gör han en bra insats speciellt när han mot slutet släpper loss alla sina känslor.

Lite kul var att jag när jag såg filmen tänkte att jag kände igen stilen från regissörens andra filmer som t ex Man on Fire med Denzel Washington. Lite hetsigt klippt och med lite annorlunda liksom blekta färger. Fast det är ju bara det att det inte är samma person som har gjort Phone Booth respektive Man on Fire, haha. Medan jag såg filmen var jag dock helt säker på att det var samma snubbe. (Det är ju Tony Scott som ligger bakom Man on Fire.)
3+/5

PS. Kom på en sak och det är att Kiefer Sutherlands röst var väldigt lik Jeremy Irons. Eller så tänker jag bara på Irons roll i Die Hard 3 som ju har likheter med Sutherlands i telefonkiosk-filmen jag nyss sett.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , ,

Nyare inlägg →