10 i topp: Filmer 2024

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2024 i våras. Nu kommer min topp-10-lista även på bloggen, inklusive några bubblare. Shinypodden-avsnitten (två stycken) om 2024 finns att lyssna på på Spotify eller där du lyssnar på poddar.

Jag kom till slut igång och började se ikapp 2024-filmer inför poddningen. Snackisfilm efter snackisfilm kryssades och till slut kände jag mig nöjd. Jag hade sett långt ifrån allt men strecket i sanden måste ju dras nån gång. Efter genomförd poddning så såg jag ytterligare en sex eller sju filmer som  jag hade missat från året.

Håll till godo!

17. Here – En udda Robert Zemeckis-rulle som gav mig en liknande magisk känsla som Cloud Atlas.
16. Caddo Lake – Mysteriefilm med härligt träskiga miljöer på gränsen mellan Louisiana och Texas.
15. Rebel Ridge – Aaron Pierre är perfekt som ett dödligt vapen som dock vill allt annat än slåss.
14. The Brutalist – En episk film av Brady Corbet vars många minuter tickade på oväntat snabbt.
13. A Complete Unknown – En filmfilm av James Mangold där jag inte tröttnar på Timothée.

12. Flow – En härlig found family-film som välförtjänt vann Oscarn för bästa animerade film.
11. Deadpool & Wolverine – Populärkulturell referenshumor i kubik. Och det funkar! Kors i taket.

10. The Greatest Night in Pop
The Greatest Night in Pop
För den underbara bakom kulisserna-känslan och Waylon ”Ain’t no good old boy ever sung in Swahili” Jennings.

9. Good One
Good One

För att jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen och för att det är en bra film förstås.

8. Nickel Boys
Nickel Boys
För att det annorlunda kameraarbetet faktiskt funkade och att filmen berättade en rörande historia.

7. The Order
The Order
För att det är en filmfilm, dvs en välgjord film med ett gediget hantverk med kompetenta yrkespersoner på varje plats. Dessutom är den spännande och inspelad i underbara utomhusmiljöer.

6. Challengers
Challengers

För att det är en film med ett oerhört driv som ackompanjeras av årets bästa soundtrack av den dynamiska duon Trent Reznor & Atticus Ross.

5. Heretic
Heretic
För att Hugh Grant är underbar i rollen som till synes snäll psykopat och för att spelet mellan de bägge parterna i filmen (Grants rollfigur och de två mormon-tjejerna) är både intressant och spännande.

4. Dune: Part Two
Dune: Part Two

För att det inte blir maffigare än så här på bio. Denis Villenueve, du är kung!

3. A Real Pain
A Real Pain

För att det är en härlig roadmovie som påminde mig om att det är väldigt givande att resa plus att filmen blandar en mysig humor med djupaste allvar.

2. Conclave
Conclave

För att årets julfilm som jag väljer ut för familjen blev en succé. Ett kammarspel om ett påveval som utvecklar sig till en sorts mysteriedeckare.

1. Civil War
Civil War
För att det är en otroligt intensiv film som skulle kunna vara en dokumentär inom kort och för De La Soul förstås. Alex Garland levererar igen!

 

Sen tidigare har Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm listat sina 2024-favoriter. Podden Snacka om film (med Steffo & Fiffi) har också avhandlat sina favoriter muntligt.

Civil War (2024)

Jag skulle säga att Alex Garland är en av mina favoritregissörer just nu, ihop med Denis Villenueve. Ex Machina och Annihilation är båda toppfilmer och Garland ligger ju även bakom manus till ett antal andra filmer som han inte har regisserat själv (28 Days/Weeks/Years Later och Dredd bl a).

Enligt uppgift ska Civil War vara den sista film som Alex Garland regisserar. Han har ledsnat, helt enkelt, på att behöva prestera en färdig film som fullt ansvarig. Däremot kommer han fortsätta att sitta hemma på kammaren och skriva filmmanus till andra. Gott så, och vi vet ju vad som hänt tidigare när andra hotat med att gå i pension.

Filmen inleds med en karta som talar om läget i USA. Jag blir påmind om ett visst amerikanskt val. Fast här är det krigiska allianser det handlar om. Kalifornien och Texas är av nån anledning kompisar i denna alternativa (?) framtiddystopi.

Vi får följa en kvartett fotografer och journalister på sin väg från New York till Washington. Där har Joel (Wagner Moura) och Lee (Kirsten Dunst) tänkt intervjua och fota presidenten (Nick Offerman) innan de västra styrkorna intar Vita Huset. Med sig har de den unga aspirerande fotografen Jessie (Cailee Spaeny) samt veteranjournalisten Sammy (Stephen McKinley Henderson).

Efter ett ganska kort tag inser jag att filmen inte handlar om konflikten i sig utan om journalister och deras roll i ett krig. Ska de rapportera helt objektivt om vad som händer? Ja, det kanske är som Lee säger: ”Vi ska inte ställa frågor, vi ska ta bilder och rapportera så att andra kan ställa frågorna”.

Ja, det låter ju fint, men det finns även ett inslag av tillfredsställande adrenalinkick som fås genom att ta årets bild. I alla fall är det så filmen och Garlands manus framställer det. Jag gillar hur det (givetvis) också finns en jargong bland journalisterna och fotograferna i filmen, vilket det ju gör inom alla yrken (för att klara av verkligheten).

Skådisarna är strålande. Jag gillar speciellt Kirsten Dunst som den luttrade krigsfotografen Lee. Hon är verkligen mentalt T-R-Ö-T-T men trycker tillbaka det ända tills det inte går att trycka tillbaka mer. Hennes moderskänlsor, eller kanske omsorgskänslor rent allmänt, väcks till liv när hon får unga och naiva Jessie i knät. Jessie påminner för övrigt lite om Barry Keoghans Pavel i verklighetsddystopin Chernobyl i hur de båda går från naiva till luttrade på kort tid.

En annan favorit är den omisskännliga Stephen McKinley Henderson. Han har en smarthet, ett lugn och en humor som går genom tv-skärmen, och jag känner igenom honom från både Villenueves Dune och Garlands tv-serie Devs. Hans rollfigurs öde förde tankarna till Steven Spielbergs The Sugarland Express.

Ett stort plus till filmen är att det är en roadmovie. Jag gillar nästan alltid sådana. Det hela utspelar sig under ett antal olika episoder där vi får träffa olika personer och uppleva skiftande miljöer. Läskigast är väl Dunsts man Jesse Plemons som en älskare av äkta amerikaner i röda solglajjer.

Mitt under en intensiv scen börjar plötsligt De La Souls ”Say No Go” spelas. Jag hoppade till då jag direkt kände igen låten. Vad är det som händer? Vilket inspirerat låtval.

Det absoluta slutet, och vad som händer med Lee och Jessie, kanske kändes aningen förutsägbart men det var inget som förstörde mitt helhetsintryck av Civil War. Och jag älskade det slutliga fotot som sakta framkallas till tonerna av Suicides ”Dream Baby Dream”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

De La Soul – ”Say No Go” (VIF Trugoy the Dove 🕊)