Neruda (2016)

Igår skrev jag om Victoria & Abdul, en film som jag tyckte innehöll en del märkliga aspekter, saker som helt enkelt inte funkade. Men där fanns ändå en i grunden bra komedi. Neruda fann jag också vara en mycket märklig film. Problemet var bara att här fanns inga som helst förmildrande inslag. Filmen var mer eller mindre en plåga från början till slut.

Jag visste ingenting om huvudpersonen, Pablo Neruda, den chilenske poeten och politikern, och inte heller gjorde filmen mig sugen på att reda på mer. Då känns det som en ganska misslyckad biopic.

(Pablo Neruda var ett taget namn och egentligen hette han Ricardo Eliécer Neftalí Reyes Basoalto. Ja, Pablo Neruda var ju lite enklare.)

Filmen Neruda utspelar sig 1948 och är baserad på verkliga händelser. Den skildrar hur Neruda och hans fru tvingas gå under jorden eftersom Neruda riskerar att arresteras, kommunist som han var. Så småningom väljer Neruda att försöka fly landet. Oj, vad spännande det låter.

Filmen är bisarrt klippt. Mitt i en dialog så har plötsligt de som pratar med varandra flyttat sig 10 meter och sitter på verandan istället för inne vid köksbordet. Och det sker utan nåt klipp i dialogen. Detta märkliga grepp störde mig enbart. Vad var poängen? Om jag tänker på andra inslag i filmen får jag för mig att det kanske skulle poängtera att hela filmen bara var en enda iscensättning som inte alls behöver vara sann. En sorts metakommentar på sig själv. Inte vet jag.

Metainslag var det. Filmen leker med olika genrer, främst film noir. Som så ofta i film noir så förekommer det en berättarröst, in absurdum. Det är Gael García Bernals polischef som envisas med att delge oss sina innersta tankar. Bernals rollfigur är alltså polis, heter Óscar, är på jakt efter Neruda. Det enda Óscar hittar är kvarlämnade pocketböcker, deckare, som Neruda lämnar efter sig som små påskägg. Meta. Åh, vad smart, vad meta. Skit på dig.

Rollfiguren Óscar känns nästan lika patetisk och ointressant som Neruda själv. Här hade vi verkligen en odynamisk duo. Jag ställer mig även frågan om Óscar i sjäva verket enbart existerade i posören Nerudas egna medvetande?

Mot slutet av filmen får vi även en känsla av västern när vår ”hjälte” på hästryggen och i snö försöker ta sig igenom ett bergspass i Anderna. Neruda har en poncho som fick mig att tänka på The Man with No Name. Ingen cigarr dock. Eller hade han det? Jag minns inte.

Vem var Neruda? Vad vill filmen säga om Neruda? Jag förstår inte om filmen är en satir eller vad den är. För mig verkade filmen säga att han var en bluff och ett svin som led av en narcissistisk personlighetsstörning. En sån person funkar inte för mig som huvudperson i en film, i alla fall inte den här gången.

Filmens regissör heter Pablo Larraín och jag har faktiskt sett en annan film av honom och det är No där Gael García Bernal har huvudrollen. När jag läser min text om No så ser jag att även då noterade den märkliga klippningen där personerna byter plats men att dialogen bara fortsätter. Tydligen är detta grepp nåt som regissören är väldigt förtjust i och det används så mycket att det mest blir fånigt. Döda dina älsklingar säger jag!

Jag ser nu att Larraín även gjort biopicen Jackie och jag blir ju lite sugen på att se den för att se om jag ogillar den lika mycket som Neruda. Måhända är Larraín något av en vattendelare som regissör? Han har i alla fall en speciell stil.

Neruda har premiär nu på fredag och jag kan bara säga att du gör bäst i att hoppa över filmen.

Andra som tycker till om Neruda: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Johan. Är detta chilin i den chilenska chili con carnen?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.