The Voice of the Moon


Titel: The Voice of the Moon
Regi: Richard Stanley
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen såg jag b-rullen Hardware av Richard Stanley. På dvd:n visade det sig att det även fanns en 30 minuter lång dokumentär av Stanley. The Voice of the Moon heter den och det är en mycket märklig film om Afghanistan i slutskedet av den sovjetiska invasionen på 80-talet. Vi får se afghaner i vardagsliv, afghanska soldater som fyrar av kanoner, afghaner som firar det sovjetiska uttåget genom att spela en konstig hästsporttävling, afghaner som fångar fisk med dynamit. Allt detta till toner av sunkig muzak och ibland afghansk poesi. Det finns ingen som helst berättande dialog, inga som helst riktiga ljud från där man spelade in. En mycket märklig film som sagt. Den annorlunda formen och att jag satt förvirrad gör att jag inte kan ge den en etta.

2-/5

Vikarien

Titel: Vikarien
Regi: Åsa Blanck & Johan Palmgren
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

I samband med att Rörliga bilder och tryckta ord körde ett skoltema som jag hade tänkt vara med på så fixade jag den svenska dokumentären Vikarien. Jag hann tyvärr inte se filmen innan deadline men nu har jag gjort det och dessutom skrivit om den.

Läraren Max har jobbat på Hallonbergsskolan norr om Stockholm i fyra år. Det har varit fyra jobbiga år. Kaoset tilltar och lektioner går knappast att hålla. Efter en danslektion som urartar och den inhyrda dansläraren får spel får Max nog, genomgår en sorts kris, får ingen kontakt med skolans rektor för att kunna berätta om situationen. Mer eller mindre i desperation kontaktar han sin gamla grundskolelärare Folke som vid över 70 års ålder fortfarande arbetar som lärare nere i Lund. Folke tar bilen upp till Stockholm för att hjälpa (eller stjälpa?) Max.

Början av den här filmen var nästan fysiskt jobbig. Jag satt och blev nervös och rastlös framför teven. Det är aldrig tyst. På lektionerna släntrar eleverna in när de vill. Max har i princip ingen kontroll. Han träffar en kompis som käkar middag med och tar en öl och berättar om att han vaknar på nätterna vid klockan ett eller två med ångest över situationen. Han vacklar mellan att vara kompis med eleverna och att vara stenhård och auktoritär. Inget verkar funka. Eftersom jag sjäv som bara sitter och tittar känner mig frustrerad så vill jag inte ens tänka på hur det skulle vara som lärare.

När Folke anländer visar Max upp det tomma lärarrummet i en bisarr men talande scen. Inga andra lärare är där (förutom möjligen musikmajjen). Antingen är de sjukskrivna, sönderstressade, förkylda eller vilar upp sig på Kanerieöarna.

Folke, han har ju helt klart en auktoritär stil. Eller jag skulle snarare säga att han har en bestämd och konsekvent stil. Max har problem p.g.a att tvekar, ibland försöker han vara hård och ibland snäll. Folke är både hård och snäll men han är det på ett konsekvent sätt.

Men givetvis hade det inte blivit en bra dokumentär om nu Folke bara hade åkt upp till Stockholm och visat var skolskåpet skulle stå helt utan problem. Efter några dagar råkar även Folke ut för en katastroflektion och han förstår ingenting. Max tycker lite synd om Folke och vill inte hålla honom kvar om han tycker det är jobbigt. Så lite uppgiven åker Folke hem till sin skola — bara för att upptäcka att eleverna där har fuskat medan han har varit borta. Stackars Folke!

Folke är för övrigt en lustig gubbe. 73 år tränar han på gym, utövar yoga, lyssnar på The Original Tenors (Björling, Caruso, Gigli), odlar tomater, och har haft världsrekordet i baklängestal. Några av scenerna med Folke platsar nästan i supersköna dokumentären Plötsligt i Vinslöv.

Vikarien är en svensk och dokumentär version av filmer som Dangerous Minds och Freedom Writers. Fast här handlar det kanske inte om risken att bli skjuten av gangsters in tha hood när man går hem efter skolan utan t ex om att man som invandrbarn riskerar att bli utvisad från Sverige. En del elever lever med utvisningshot hängande över sig, inte konstigt då att det kan vara svårt med koncentrationen.

En liten brist jag tycker filmen har är att det nånstans mot slutet av plötsligt ”vänder”. Max får utan egentligen förklaring förtroende, eleverna sköter sig och slutet blir en sorts triumf (på ett sätt i alla fall). Jag tycker inte riktigt man får reda på varför denna vändning sker. En sak jag tänkte på är också hur det påverkar att man faktiskt är där och filmar under lektionerna.

Mot slutet förekommer några rörande, om än iscensatta scener, som t ex när Max på skolavslutningen läser upp ett brev till sina elever som nu ska sluta nian och göra vad de vill med sina liv. Inte öga är torrt. Inte ens tuffingkillen i klassen klarar sig.

Nåt som väl ändå får sägas vara kongenialt är att Max trots triumfen i slutet blir uppsagd p.g.a av nedskärningar. 😦

UPPDATERING: Efter att ha sovit på saken en natt så känner jag att vill komplettera med lite till.

1. Max och Folke är hjältar, ja de flesta lärare är nog hjältar.

2. Situationen på Hallonbergsskolan, och säkerligen även på andra skolar, är under all kritik, mer eller mindre en skandal. Det blev extra tydligt när den inhyrde dansläraren frågar Max hur de kunde jobba i en sån miljö. Det måste upp i EU-domstolen tyckte dansläraren. Även scenen med det tomma lärarrummet var talande.

3. När det gäller ”vändningen” i filmen så handlade det om att Max helt enkelt investerade tid — och kanske främst sig själv — med att vara extrapappa, knacka dörr och prata med föräldrar, göra hembesök och hjälpa elever med problem i t ex svenska, mm. Frihet under ansvar var också nåt som han gav eleverna, t ex under en skolresa. Hårt och jobbigt jobb helt enkelt. Och som tack för det fick han sparken. Typ.

3+/5

PS. Apropå filmer om vikarier så måste jag tipsa om den Zhang Yimous Vikarien (Yi ge dou bu neng shao) från ’99. Det är en underbar historia om en ung vikarie i en bergsby som åker in till staden för att leta efter en elev som rymt. Hon, vikarien alltså, tror jag är den mest envisa karaktär jag nånsin sett i en film. Gråtvarning på den filmen.

Plötsligt igen


Titel: Plötsligt igen
Regi: Jenny Bergman & Malin Skjöld
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Uppföljare på kultfilmen Plötsligt i Vinslöv är inte lika bra som ”ettan” vilket väl kanske inte kom som en överraskning. Det hela känns mer konstruerat med diverse fans till den förra filmen som ska hälsa på t ex Holger (som det mest känns synd om). Vissa delar är bra: reportern (en ny karaktär) på tidningen Norra Skåne är inte lite sävlig men rolig (ingen skjutjärnsjournalist direkt); Mr. Bangolf (Kjell Fredriksson) är sig lik, något självgod (men sympatisk på något sätt), ordentlig pedantisk och med en dålig känsla för inredningsdesign. Det mesta om Holger känns tragiskt den här gången, främst när brorsan som bor i Australien kommer på besök. Märkligt hur två bröder kan leva så olika liv. Jag tycker nästan de hade kunnat skippa den biten.

3/5

Plötsligt i Vinslöv


Titel: Plötsligt i Vinslöv
Regi: Jenny Bergman & Malin Skjöld
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Jag hade hört en hel del om den här förmodade kultrullen, och när SVT Play hade den i sitt utbud så passade jag på att se den. Det första som slog mig och kanske var det jag gillade bäst i hela filmen var faktiskt musiken (skriven av Tommy Galento). Just detta var kanske lite förvånande, då jag ganska sällan ens brukar reflektera över musik i filmer, förutsatt att jag inte hatar den. Främst är det en Hansson & Karlsson-klingande slinga som sätter precis den rätta udda stämningen när vi besöker det lilla samhället Vinslöv med sin grupp av original.

Det förekommer ett helt lass underbara oneliners, om grillning, minigolf, konst, fåglar och annat. Jag skrattade rätt ut flera gånger. En rolig detalj var ”konflikten” mellan konstföreningen och minigolfarna som delade lokal med varandra. Vissa av figurerna är kanske på gränsen till tragiska men jag tycker inte det går över gränsen utan det är skildrat med värme. Filmen hade faktiskt kunnat vara längre än sina 50 minuter. Nu saknade jag t ex mer om ibisfågeln som var på långväga besök från Afrika. Men jag antar att man helt enkelt bara hade 50 minuter på sig.

Jag återkommer imorgon med omdöme på ”uppföljaren” Plötsligt igen.

4-/5

Underkastelsen


Titel: Underkastelsen
Regi: Stefan Jarl
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Stefan Jarls dokumentärfilm Underkastelsen är egentligen mer en skräckartad film än en dokumentär dito. Rent formmässigt så är det inget speciellt. Vi får se en massa talking heads (forskare) berätta om kemikalier som finns överallt i vår närmiljö. Vissa av dessa kemikalier är Persistenta (de bryts inte ned) OCH Bioackumulerbara (de tas upp av kroppen) OCH Toxiska (de kan t ex påverka celldelning i livets tidiga skede). De kallas PBT-ämnen. Muahahaha.

Stefan Jarl tar prover på sig själv och det visar sig att hans blod innehåller en mängd kemikalier, vissa i ganska höga nivåer. Gravida Eva Röse agerar också försöksperson och just att hon är gravid gör att hon gestaltar det farliga med kemikalier: att de överförs till fostret.

Det är som sagt en skräckfilm (och en sorts uppföljare på Jarls Naturens hämnd från början av 80-talet). Ju mer saker som presenteras desto mer obehagligt känns det. Ibland får jag för mig att jag ser en David Cronenberg-film, eller upptakten på en film som Children of Men. Människan har blivit oförmögen att få barn. När man ser den här filmen så känns den tiden inte så långt borta. Dokumentären är av typen ögonöppnare.

Det enda som sticker ut hantverksmässigt är att forskarna som intervjuas gör det mot en helt kolsvart bakgrund vilket möjligen bidrar till den lite obehagliga stämningen. På sedvanligt Stefan Jarl-vis förekommer några uppenbart iscensatta sekvenser. De känns krystade, inte som i t ex Modstrilogin där de gjorde historien starkare. Sen läser Peter Andersson ur Kafkas Förvandlingen i något sorts försök att poetisera det hela. Det funkar väl sisådär om man ska uttrycka det snällt. På IMDb står det förresten felaktigt att det är Stellan Skarsgård som är ”narrator” men det är alltså Peter Andersson vilket jag givetvis påpekat för dem. 😉

3/5

Liv till varje pris


Titel: Liv till varje pris
Regi: Stefan Jarl
År: 1998
IMDb
| Filmtipset

Spontant omdöme: så jävla briljant. Stefan Jarl har helt förlitat sig på olika personers, mestadels Thommy Berggrens, förmåga att med inlevelse och på ett underhållande sätt berätta om svenske filmregissören Bo Widerberg. I början får vi se Jarl leta efter filmrullarna från Widerbergs ofullbordade mästerverk, filmen som aldrig blev av, Rött och svart. Vi får höra Widerberg kritisera dagens filmsverige, eller alltså 80-talets och mitten av 90-talets. Var finns de nya filmskaparna? Jag tror Widerberg hade varit aningen nöjdare idag.

Tre Widerberg-filmer tas upp lite mer: Barnvagnen, Elvira Madigan och Kvarteret Korpen (som många säger är den bästa svenska filmen någonsin, själv har jag inte sett den). Berggren är ciceron och berättar en hel drös anekdoter om hur var det var att spela in film med Widerberg. Riktigt roligt blir det när han återger hur det var att träffa Ingmar Bergman inför rollen i Tystnaden som han var påtänkt för, sjukt roligt. Här finns material för minst en film till, och det blev väl det också i och med Muraren som ju handlar om Berggren själv. Vi får även höra Thomas von Brömssen berätta. Här blir det inte lika roligt som Berggren men von Brömssen har inlevelse och är inte bara ett talking head.

Det är intressant att jämföra Bergman och Widerberg. De verkar ha arbetat på HELT olika sätt. Bergman var en kontrollmänniska som hade färdigskrivna repliker och absolut inte kunde improvisera. Rollfigurerna är inte alltid realistiska, allt är konstlat, teatralt. Widerberg vill få fram det äkta, levande, en närhet på ett helt annat sätt (där skiljer sig väl Elvira Madigan lite, den känns inte så himla verklig). Både Bergman och Widerberg är bra i mina ögon. Och dokumentären Liv till varje pris är mycket bra.

4/5

Uppdatering: I ett svar på Joels kommentar om att han faktiskt tyckte att Widerberg är den störste svenska regissören konstaterade jag att jag behövde se fler av Widerbergs filmer för att kunna hålla med eller säga emot. Exempelvis så finns ju inte den tokhyllade Kvarteret Korpen utgiven på dvd. Däremot finns den faktiskt (än så länge) på YouTube. Det är en version inspelad från SVT och den kan ni titta på nedan. Håll till godo! 🙂

Naturens hämnd


Titel: Naturens hämnd
Regi: Stefan Jarl
År: 1983
IMDb
| Filmtipset

Stefan Jarl är en man som oftast brinner för det han gör. Naturens hämnd är inget undantag. Med övernaturligt foto av Per Källberg, dystopisk musik av Ulf Dageby kastar Jarl, eller kastade 1983, in en brandfackla om användningen av konstgödsel i jordbruket i Sverige. Filmen är övertydlig propaganda men om bara en tiondel av det som visas och det berättas om är sant så har vi problem. Eller snarare hade 1983. Jag undrar vad som har hänt nu? Jag minns att under 80-talet så var det mycket prat om försurade sjöar och skogar, kvävegödning, osv. Jag tror mig veta att vi börjar förstå hur allvarligt det här är och att vi nu faktiskt mer och mer börjar gå över till ekologiskt tänkande. Om nån är osäker på om det är rätt att tänka ekologiskt så kan man titta på den här filmen igen. Jarl tar kanske i så han kräks ibland med bl a en cancersjuk fyraåring. Att han är sjuk kopplar Jarl direkt till användningen av konstgödsel.

Efter Naturens hämnd så har Jarl fortsatt brinna för det han gör, nu senast med Underkastelsen (kommer recension om ett tag) som man skulle kunna säga är en sorts uppföljare på Naturens hämnd

3/5

The Black Power Mixtape 1967-1975

Black PowerThe Black Power Mixtape 1967-1975 är en snyggt gjord dokumentärfilm med fantastiska gamla 60- och 70-talsbilder från svenska nyhetsreportage om de svartas kamp för rättigheter i USA. Vi får möta ledarfigurer i Black Power-rörelsen som bl a Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, Angela Davis. De och det amerikanska samhället gestaltas av svenska ganska naiva journalister. Det blir intressanta intervjuer och reportage som är kul att se i efterhand.

Angela Davis (i afro på bilden) får en fråga av den då ganska unge svenske reportern Bo Holmström om varför man använder våld. Hon håller en lång utläggning och trycker ner Holmström i skorna med vältaliga ord berättade med inlevelse. Just detta klipp finns att se här. Den bombning som Davis pratar om är en KKK-bombning av en kyrka i Birmingham, Alabama 1963. En parentes, men nåt som skulle kunna bli en film, är att en av bombmännen dömdes för dådet så sent som 2002.

Den andra scenen som sticker ut är när en ung ung tjej intervjuas om prostitution och droger. Här blir det gripande, sorgligt och äkta.

Bilderna vi får se kommenteras av några nutida kända svarta personer men även av några som var med när det begav sig (som t ex Angela Davis). Soundtracket, av bl a ?uestlove från The Roots, är bra (vilket filmtiteln skvallrar om) men tyvärr har man återanvänt en viss låt om och om igen vilket blir lite tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här finns ett klipp där Göran intervjuas om The Black Power Mixtape. Nu blev jag riktigt sugen på att se hans Leila K-dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much. DS.

The Fog of War

Titel: The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara
Regi: Errol Morris
År: 2003
I The Fog of War berättar Robert McNamara om sitt liv och därmed om historiska världshändelser. Först ut är Kuba-krisen där McNamara säger att man stod på randen av ett kärnvapenkrig. Nåt som sopas lite under mattan är förspelet i form av USA:s misslyckande vid Grisbukten där man landsatte av CIA utbildade exilkubaner som skulle störta Castro.

McNamara var med i andra världskriget som statistisk analytiker för amerikanska flygvapnet (japp, såna behövs tydligen också). Speciellt kriget med Japan och eldbombningen av Tokyo (och andra städer) och de efterföljande atombomberna har berört McNamara väldigt mycket märker man när han blir intervjuad. En detalj som bidrar till att intervjun känns närgången är hur man valt att filma. Filmfotografen har med hjälp av en speciell teknik gjort det möjligt för McNamara att titta både intervjuaren och oss tittare rätt in i ögonen.

Sedan får vi får höra om McNamaras tid vid Ford, vilket kanske inte superintressant. Regissören drar en del paralleller mellan hur datarapporter används på samma sätt i krig (andra världskriget och Vietnamkriget) som inom företagsvärlden.

1960 blev McNamara VD för Ford bara för att fem veckor senare bli tillfrågad av president Kennedy om han kunde tänka sig att bli minister i JFK:s regering. McNamaras blev alltså försvarsminister och hamnade i hetluften ganska så direkt i och med Kubakrisen. Fast det blev bara ”värre” när Vietnamkriget drog igång.

Filmens kompletta titel är ju The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara och det syftar på att McNamara under filmen presenterar 11 lärdomar från sitt liv. Nu är det inte livsregler alls utan vad det handlar om regler för hur man ska föra krig (vilket nånstans känns lite äckligt). Lärdomarna hittas här.

En av lärdomarna är att man ska känna empati med sin fiende, sätta sig i sin fiendes position. Då har man större chans att förstå, förhandla och lösa en konflikt. Så gick det till vid Kuba-krisen påpekar McNamara . I Vietnam förstod inte USA vietnamserna tillräckligt bra och därför gick det snett enligt McNamara. En sak som McNamara säger, och det här är inte en av de 11 lärdomar som presenteras, är att man lär (eller borde lära) sig av sina misstag. Well, USA verkar inte riktigt göra det. Det är bara att titta på Irak, Afghanistan…

Eftersom jag nyligen sett Qatsi-filmerna så kände jag även lite vibbar från dessa filmer. The Fog of War har nämligen musik av Philip Glass och snabba bildspel som återkommer då och då. Det här är ingen fantastisk dokumentär men intressant och sevärd, speciellt om man är intresserad av (amerikansk) politik, historia och krig.

3/5

Hej! Vilken låt lyssnar du på?

Min kompis Tevski har gjort en trevlig kortfilm som finns att se på YouTube. Den heter Hej! Vilken låt lyssnar du på?. Hela grejen startade med att en snubbe i New York gick runt och frågade folk på stan vilken låt de lyssnar på och gjorde en liten film av det. Nu har fenomenet börjat sprida sig världen över som en löpeld, på det vis som sker i vår globaliserade och digitaliserade värld, och Tevski är alltså först ut i Sverige.

Bästa låtvalet var nog kvinnan som lyssnade på P1. 😉 Lite kul också att det både i denna och i NY-versionen förekommer personer som liksom känner sig påkomna med att lyssna på Britney, haha.