Modern Times (1936)

I fredags utlovade jag en recension av Charlie Chaplins Modern Times och den kommer här. Jag såg den på den tiden när Cinemateket inte bara huserade ute vid världens ände vid Filmhuset utan även på biografen Sture. Det var en väldigt mysig upplevelse att avnjuta Moderna tider i salong 1 på Sture i de på den tiden röda biofåtöljerna. Min text om filmen skrevs i november 2003.

Precis som mitchie (min kommentar: en gammal filmforumkompis från filmsnack.se) så tog jag chansen att se Charlie Chaplins Moderna tider på bio i nyrestaurerat skick. Chaplin spelar en snubbe som inte klarar av stressen vid löpande bandet på en fabrik. Han får ett nervöst sammanbrott, tillbringar en tid på sjukhus, friskförklaras och ska ta nya tag i livet. Problemet är att han råkar ta tag i en röd flagga som ramlat från en lastbil och hamnar mitt i ett arbetaruppror och tas för ledaren, och kastas i fängelse.

Ja, så här håller filmen på. Chaplin försöker hitta sin plats i livet men kastas runt som en bricka i ett förvirrande spel. Filmen är underbart rolig. Chaplin är ett geni när det gäller att med enkla medel hitta på roliga scener med hjälp av främst kroppsspråk. Många scener fungerar som korta sketcher och är roliga även om man ser dem för sig. Samtidigt som den är rolig så innehåller den även samhällskritik och satir. Betyg är 4+/5. Helt i klass med Diktatorn tycker jag.

PS. Lade ni märke till att Neo inte var först med att kunna ducka för kulor?

Ett ypperligt exempel på hur man använder matte painting när man gör film