#SFF14: A Girl at My Door (2014)

sff_logoFörsta filmen ut under årets Stockholm Filmfestival blev för min del det sydkoreanska dramat A Girl at My Door.

En kvinnlig polis, Lee Young-nam (Bae Du-na), har efter någon form av skandal, tragedi, tragisk händelse eller vad det nu är som har hänt, blivit förflyttad till en ensligt belägen kuststad. Young-nam ska vara polischef här under åtminstone ett års tid för att, som man brukar säga, låta krutröken lägga sig.

Direkt när hon anländer träffar hon den något märkliga unga flickan Seon Do-hee (Kim Sae-ron). Young-nam märker snart att Do-hee är mobbad i skolan och dessutom har ett helvete hemma då hon misshandlas dagligen av sin styvpappa och hans mor (Song Sae-byeok). Trots att tanken är att hon ska hålla en låg profil tar sig Young-nam an flickan och låter henne bo hos sig under en tid. Ett misstag eller ej?

Det skulle visa sig bli en intressant film till slut det här. Början var litet trevande och jag hade dessutom mina tankar på andra håll inledningsvis (se ”Om visningen” nedan). Efter ett tag har jag dock sugits in i filmen. Jag gillade Bae Du-na som jag direkt kände igen som den uppblåsbara sexdockan i Hirokazu Koreedas Air Doll som jag såg på filmfestivalen för fem år sedan. Hennes rollfigur i A Girl at my Door är deprimerad och spenderar kvällarna med att dricka sprit ur PET-flaskor.

A Girl at my Door

Den unga flickan Do-hee framstår efter ett tag som något… kanske inte obehaglig… men det finns något med henne som man inte riktigt kan sätta fingret på, vilket en av Young-nams kollegor konstaterar under filmens slutskede. Do-hee har uppenbarligen haft ett helvete men hon har lärt sig, eller lär sig, att slå tillbaka mot sina plågoandar om man säger så.

Under filmens avslutning så skruvas dramat och dess insatser upp litet extra. Young-nam har ett val att göra. Ett val som påverkar inte bara hennes eget liv. Ska hon göra det rätta som polis eller det rätta som människa. Ja, det ställdes på sin spets och själv var jag faktiskt ganska säker på vilket val hon skulle göra… men hon gjorde faktiskt det motsatta.

Det som drar ner betyget en del är anledningen till att Young-nam har blivit förflyttad från första början. Denna del av historien kändes daterad i våra dagar. Men jag antar att man i Sydkorea inte är lika öppna som man, hoppas jag, är i Sverige. Nej, jag vet inte, det kändes litet onödigt och tog mest fokus från det intressanta dilemmat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu vad Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den?-Carl tyckte om A Girl at My Door. Länkar kommer när länkar finns.

Om visningen: Jag kom i god till Zita och träffade Har du inte sett den?-Carl längst fram i kön. Fripps filmrevyer-Henke var på väg från jobbet och fick tydliga instruktioner av mig om det snabbaste sättet att ta sig till Zita med tunnelbanan. På Zita var det som vanligt varmt och trångt. Kön börjar växa men Carl och jag står som sagt långt fram. Det pågår en visning inne i den salong som vi ska in till så får vänta på att gå in. När visningen är slut väller folket ut i den trånga foajén. Här har Zita ett problem. De skulle behöva en alternativ utgång.

Nu meddelar volontären att vi ska forma två (!) köer. En för de som har biljetten på medlemskortet och en för de som har pappersbiljett. Varför två köer? Mycket märkligt. En volontär ska väl klara att antingen riva eller blippa? Jag och Carl (visa av tidigare erfarenheter) har givetvis pappersbiljetter eftersom de kortläsare som festivalen använder har en läskig förmåga att fallera just när min biljett ska läsas av. Mycket riktigt så fungerar inte läsaren efter att två stycken kort har lästs av och blippat korrekt. Volontären springer iväg med läsaren. De som står i kön för de med pappersbiljetter får dock fortsätta gå in i salongen. En dam som hade sin biljett på sitt kort börjar klaga. ”Vadå, ska jag komma in sist nu och få en dålig plats bara för att jag har min biljett på kortet!?”. Jag kände sympati – och det gjorde även volontären som skötte pappersbiljettkön och till slut släppte in henne med orden ”jag litar på dig”.

Innan insläppet började så dök en väninna till ”biljetten på kortet”-kvinnan upp och lät meddela att hon inte hade lyckats köpa någon biljett. Festivalens provisoriska kassa som finns inne i Zita foajé hade tappat sin internettäckning och inga biljetter gick att köpa. Jag fick aldrig klart för mig om väninnan lyckades få tag i några biljetter eftersom insläppet började strax efteråt.

Jag satte på mig i mitten på rad fyra. Jag gjorde dock nu, visade det sig, ett ödesdigert misstag. Av någon anledning placerade jag min mobiltelefon på sätet mellan benen. Någon minut senare flyttade jag in två platser till höger för att inte lämna några tomma platser i mitten. Det är smart att göra så när det verkar bli utsålda visningar. Samtidigt höll jag en plats till Henke. Någon minut efter min lilla flytt upptäckte jag att min mobil var spårlöst borta. Den hade förstås ramlat ner från sätet när jag ställde mig upp för att flytta. Filmen hade ännu inte börjat så jag letade febrilt efter den på golvet under det sätet jag suttit i tidigare.

Den. Gick. Inte. Att. Hitta.

Nåväl, jag vet ju att den är ju där tänkte jag. Jag får helt enkelt leta rätt på den när filmen är slut. Sedan dök Henke upp och jag släppte det hela och koncentrerade mig på filmen som började… kanske 20 minuter för sent.

Filmen är slut och alla går ut och det tänds upp i salongen. Jag ligger raklång golvet och letar överallt och under allt. Jag sticker in handen in i springan mellan ryggstödet och sittdynan men någon mobil går ej att hitta. Vi ringer upp mobilen men den är ju givetvis i tyst läge och vi kan inte se att någon mobilskärm som lyser upp. Helt galet. Jag får ge upp, eftersom festivalen nu måste släppa in folk för nästa visning.

Jag lämnar kontaktuppgifter både till festivalens och Zitas personal. Henke är snäll nog att lämna sitt mobilnummer. Jag lommar mot Hötorgets tunnelbanan via Brunkebersgtunneln. Senare på kvällen kommer ett mail från Henke. De har hittat min mobil och den är inlämnad till Zitas personal. Den hade åkt in inuti biosätet och klämts fast. Tyvärr hade även glaset gått sönder. Gah. Men, men, jag skulle i alla fall kunna hämta den dagen efter.

Sagt och gjort. Efter jobbet nästa dag åker jag till Zita för att hämta min mobil. Trodde jag. Det sitter nämligen en person i Zitas kassa som inte vet någonting om någon mobil. Den person som fick mobilen kvällen innan har uppenbarligen inte förmedlat vidare information om var min mobil finns. Det går inte heller att kontakta den personen eftersom han sitter i Zitas salong nummer ett och tittar på en festivalfilm som är slut först om en och en halvtimme. Ridå. Han som sitter i kassan nu ber om ursäkt men ska höra av sig (jag har gett honom numret till min jobbmobil) när han lyckats lokalisera min mobil.

To be continued…

Filmspanar-tema: Konspirationsteorier – All the President’s Men (1976)

filmspanarna_kvadratMelAh. Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Hur mysigt är inte det? Jag har alltid gillat genren. Oftast handlar det om en oskyldig person som upptäcker något av en slump och hamnar i trängd situation och får DE emot sig. Oftast är DE en mäktig men hemlig organisation, en organisation som har sina tentakler ute överallt. Ingenstans är den utsatte säker. Ibland är personen inte alls ”oskyldig” utan letar aktivt efter konspirationer, mer eller mindre galna teorier (som t ex i Conspiracy Theory med Mel Gibson). Men eftersom även en blind höna kan finna ett korn så kan den personen ibland ha rätt och hamnar då i en ytterst prekär situation, med DE som vill ha kål på en samtidigt som ingen annan tror på en.

Den film jag valde att se är litet annorlunda som konspirationsfilm, dels för att filmen faktiskt är en BOATS (Based On A True Story) och dels för DE i det här fallet inte alls, på ett sätt, är en hemlig organisation. Jag har även förstått att det är en av filmspanar-Joels favoritfilmer och dessutom hade jag inte sett den tidigare. Ett perfekt tillfälle att se den med andra ord.

****

All the President’s Men (1976)

70-talet var väl konspirationsfilmernas årtionde med filmer som Three Days of the Condor och The Parallax View bl a. All the President’s Men är en konspirationsfilm från 1976 som samtidigt är baserade på väldigt verkliga händelser. Den där mäktiga och hemliga organisationen är i det här fallet Richard Nixons republikanska parti eller en del av det partiet (förvisso en hemlig sådan del).

Robert Redford (är det ett taget namn förresten?) från Three Days of the Condor spelar här Bob Woodward, en journalist på The Washington Post som börjar nysta i ett inbrott som skedde på demokraternas högkvarter inför höstens kommande amerikanska presidentval 1972. Woodward och kollegan Carl Bernstein (en överspelande Dustin Hoffman) inser att de är något stort på spåren, något stort som leder hela vägen upp till president Nixon. Nu återstår bara att bevisa det hela. Vem kan de få att tala?

RobardsAll the President’s Men är en klassisk 70-talsfilm, och med klassisk menar jag bra. Bara den gamla Warner Communications-loggan formgiven av en viss Saul Bass satte tonen. Stämningen på The Posts redaktion var härlig och kändes gammaldags; murvelnostalgi till ljudet av plingande skrivmaskiner (ett ljud som man inte hör ofta idag, om än alls). Chefredaktören Ben Bradlee (som för övrigt dog för bara några veckor sedan) spelas utmärkt av Jason Robards. Bradlee framställs som en sån där chefredaktör som när han ska läsa något eller när han är på möten alltid sitter tillbakalutad och med benen på bordet. Förmodligen är det ett sätt att både visa makt och komma i lässtämning. Men han verkade vara en bra chef. Hård men rättvis så att säga.

Filmens inledning är nog inte speciellt spännande men mysig. Jargongen mellan de som jobbar på tidningen, dialogen, miljöerna är trevliga. Men speciellt spännande är det inte. Inledningsvis. Sen träffar Woodward sin källa Deep Throat (Hal Holbrook). Då blev det spännande. Scenerna med Deep Throat är oerhört välgjorda och här blir konspirationskänslan påtaglig. Woodward meddelar att han vill träffa Deep Throat genom att ställa ut en röd flagga på sin balkong. Senare på natten, vid tvåtiden, träffas de i ett parkeringsgarage dit Woodward tagit sig efter att ha bytt taxi minst en gång. Ljussättning och ljudbild är perfekta i garaget. Deep Throats ansikte är till stora delar i skugga. Det är tyst i garaget samtidigt som avlägsna ljud hörs då och då. De viskar. Deep Throat röker. ”Follow the money”.

När Woodward anländer till garaget filmar man på långt håll. Det påminner om bilden från en övervakningskamera. Woodward ser liten och utsatt ut. Likadant när han senare nästa dag går över ett stort torg. ”Storebror ser dig”-känsla. Nu vet jag inte om Woodwards och Bernsteins liv någonsin var i fara som det framställs i filmen men manus bygger ju på boken som de båda skrev med samma namn som filmen. Dessutom handlar det främst om en psykologisk fara som kan vara inbillad.

Deep Throat

Deep Throat

Det var intressant att se hur journalister jobbade på den tiden. Datorer? Nej. Mobiler? Nej. Skrivmaskiner, anteckningsblock och stationära telefoner? Ja. När man ringer upp en källa anteckningar journalisten i sitt block vad källan säger. Det som står i blocket efter samtalet är i princip att betrakta som bevismaterial och sanningen. Om en källa inte vill prata kan man ändå få svar t ex genom att själv komma med ett påstående som källan sen kan bekräfta genom att nicka, om man träffas i verkligheten alltså. Om man pratar i telefon kan man ta till andra metoder som gör källan till en passiv källa som en ändå ger information. Alla kan utnyttjas för att få information. Vilken kvinnlig kollega dejtar t ex den där kassören som jobbar i den där kommmitén? Det kan man utnyttja.

Jag tyckte Woodward (Redford) var den intressantaste av de två huvudrollsjournalisterna. Hoffman gör sin Bernstein på sitt vanliga Hoffman-vis – och det kan ha varit första gången som jag störde mig på Hoffmans spel. Han kör med ticks, han stammar, han spelar över, han spelar fööör nervöst hetsig. Men vad vet jag, den verklige Bernstein kanske var precis så?

En rolig detalj var när Woodward och Bernstein argumenterade hit och dit om vad man kunde vara säker på. Kunde man dra en slutsats kring en speciell händelse om man visste en hel massa detaljer utom just om den faktiskt hade ägt rum. Woodward gjorde följande analogi: Om man går och lägger sig på kvällen och det då är barmark och sen vaknar på morgonen och marken är täckt av snö så kan man väl slå fast att det har snöat under natten. Eller?

Filmens slut är inte ett spektakulärt slut (som vi förmodligen hade fått se om filmen gjorts idag) där det firas med champagne och jubel. Nej, här handlar det helt enkelt om hårt arbete. En stor skillnad jämfört med andra (fiktiva) konspirationsfilmer är att den som ligger bakom konspirationen faktiskt åker fast. Obs! Spoiler för verkliga händelser. 😉 Men som sagt, man gör ingen stor sak av Nixons avgång. Det får man inte ens se utan detta faktum presenteras bara snabbt i textform innan filmens eftertexter.

Ett tecken på en bra film är när man känner att den hade kunnat pågå ett tag till. All the President’s Men får med andra ord ett högt betyg. Det är Hoffman som drar ner det till en helt vanlig fyra.

  

Ta nu och kolla in vad de övriga filmspanarna konspirerar kring.

The Velvet Café
Fredrik on Film
Flmr
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Fripps filmrevyer

Inför Stockholm Filmfestival 2014

sff_logoPå onsdag drar årets Stockholm Filmfestival igång och det ska som vanligt bli trevligt att mysa med festivalfilmer i novembermörkret. Jag laddar litet redan nu genom en uppdaterad header från en av de filmer jag ska se. ”Who let the dogs out!?” Woof woof!”.

Nedan ser ni en lista på alla de filmerna jag har tänkt se under festivalen. Recensioner kommer upp på bloggen allteftersom men jag kommer även att twittra ut korta omdömen direkt efter visningarna på Twitter (och där gäller taggen #SFF14 och ingen annan).

Det jag är litet besviken över är att jag inte kommer att se så många filmer ur sektionerna Asian Images (ASI) och Twilight Zone (TZ). Det stör mig att festivalen ständigt placerar dessa filmer (gäller främst Twilight Zone) i de minsta salongerna och på ganska eländiga tider, speciellt om man jobbar om dagarna och behöver komma upp på morgonen. American Independent (AI) i all ära men jag vill se annat också!

A Girl at my Door (CO)
Northern Soul (OZ)
Kumiko, the Treasure Hunter (AI)
Nightcrawler (CO)
White God (S) ”voff voff”
Reality (TZ)
Whiplash (CO)
When Animals Dream (TZ)
The Disappearance of Eleanor Rigby (AI)
Dear White People (AI)
Wild (SP)

AI = American Independents
ASI = Asian Images
TZ = Twilight Zone
OZ = Open Zone
CO = Competition
S = Årets Spotlight som är HOPP
SP = Special Presentations